Alla språk har idiomatiska uttryck – talesätt som är svåra att översätta till andra språk och blir ganska konstiga om de tolkas bokstavligt.
När någon av krönikörerna på sidan 2 i NSD mejlar att de inte hinner lämna manus inom utsatt tid brukar jag svara att "det är ingen fara på taket", vilket ju inte ska ses som att en försenad krönika påverkar läget på Mediehusets tak i Luleå.
Och när jag vidareförmedlar ett tips till journalisterna på tidningen kan jag säga att "en fågel viskade i mitt öra", vilket jag verkligen hoppas att alla begriper bara är bildlikt uttryckt.
Häromveckan använde försvarsminister Peter Hultqvist (S) ett sådant idiomatiskt uttryck i en omtalad krönika i Dalademokraten.
”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris”, skrev Hultqvist när han beskrev Sverigedemokraternas politik.
Det är ett uttryck som betyder att "man försöker få något att se bättre ut än vad det är utan att lyckas". En del kritiker använde det exempelvis för att beskriva LAS-uppgörelsen i höstas.
SD-ledaren Jimmie Åkesson drog dock omedelbart på sig offerkoftan (för att använda ett annat idiomatiskt uttryck) och menade att försvarsministern hade kallat Sverigedemokraterna för "grisar", vilket Hultqvist vid flera tillfällen underströk att han inte gjort.
Nu funderar jag själv på hur Åkesson, Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) kommer att reagera när jag beskriver deras regeringsalternativ som att köpa grisen i säcken. Kommer de under dramatiska former att störta ut i anklagelser om att de nu beskrivs som grisar på Norrländska Socialdemokratens ledarsida? Att jag brutaliserar det politiska samtalet?
Därför vill jag för säkerhets skull och för känsliga läsare understryka att orden "att köpa grisen i säcken" i detta sammanhang handlar om svårigheterna för väljarna att kunna bedöma innehållet i politiken när de inte får se den i förväg.
Man kan säga mycket om den gamla borgerliga fyrpartialliansen (M, KD, C och L) som grundades vid ett möte hemma hos Maud Olofsson i Högfors 30 augusti 2004.
Men då gav de fyra partiledarna i alla fall tydliga besked om viljeinriktningen. De hymlade inte med att deras skattesänkningar skulle finansieras genom stora besparingar i sjukförsäkringen, A-kassan och arbetsmarknadspolitiken.
Några liknande samlade besked finns dock inte från Ulf Kristerssons högerblock inför valet nästa år. Det gemensamma regeringsprogrammet saknas – och det räcker faktiskt inte med att förenas av sosseantipati för att styra Sverige.
Det är också detta som är – för att plocka fram ett annat talesätt – elefanten i rummet för Kristersson och hans gäng. Problemet är stort och tydligt för partistrategerna på högerkanten, men alla vill helst slippa att tala om det.