Jag har alltid varit republikan. Det är inte svårt att se rimliga argument till varför. I Sverige har vi monarki, vilket innebär att vi har en kungafamilj där titel går i arv och alltifrån administration till kalas och kläder betalas av skattebetalarna.

Det är många som är republikaner av den anledningen. Som är upprörda över att de gemensamma resurser vi har ska läggas på en enda familj. Även om det är en bråkdel av den totala statskassan så är det mycket pengar det rör sig om, och alla som är delaktiga i samhället på ett eller annat sätt vet om att skattepengar också kan bli skolor, sjukhus och vägar.

Men rättviseperspektivet går att vända på. Även om man kan tycka att det är orimligt att en familj ska försörjas (och inte bara så att de klarar sina grundläggande behov som det är för andra som har olika former av försörjningsstöd (kungligheterna bor ju i slott liksom) så måste man också komma ihåg hur orättvist det är även för dem.

Min mamma är pensionär nu men när hon arbetade jobbade hon i en roll där hon på många sätt mötte och lärde unga människor som kommit till Sverige från andra länder om hur Sverige som land fungerar. En viktig del att berätta (framför allt för unga tjejer) var att i Sverige får du gifta dig med vem du vill. När vi pratar om hederskultur är den första kunskapen viktig för någon som kommer från en annan bakgrund.

Vid samma tidpunkt (för ungefär tio år sedan) kunde vi se i media hur ett kungligt bröllop går till i Sverige. Kronprinsessan måste först fråga sin far, kungen, om lov. Därefter regeringen. 

Mamma kom hem från jobbet och berättade om de flickor hon träffat. Sedan såg vi på nyheterna om spektaklet kring kronprinsessans bröllop. Alltihop kändes så absurt.

Det vi "får tillbaka" för våra skattepengar är trots allt en familj som arbetar som bärare av svensk kultur. 

Den rollen kan ses som fånig men den värdesätts av många, även de som i teorin förstår att man hellre hade lagt samhällets gemensamma resurser på annat. 

Men vi betraktade och beundrade glittret och spektaklet som sändes på tv. Samtidigt försökte min mamma lära unga kvinnor, från länder där kvinnor har kraftigt begränsade rättigheter, att frihet värnas i Sverige. För alla utom den kungliga familjen, som ska vara svensk kulturs yttersta frontfigurer.

Det är därför jag är republikan. Inte bara för att det är orättvist mot oss knegande skattebetalare att det finns en familj som äter från silverfat vi betalat, utan även för att det är orättvist mot dem. De är inte fria. 

Det beskriver också den brittiske prinsen Harry i Oprah Winfreys intervju med Harry och Meghan som många har sett. 

”Jag var fången, även om jag inte visste om att jag var det” säger han. Vilket också sätter fingret på hur omedveten han varit om hur ofri hans värld var, innan han gifte sig med Meghan som själv fick ge upp all sin frihet när hon gifte sig med honom.

Mycket av vad som framkommer under intervjun är chockerande och fruktansvärt. Ändå har flertalet skribenter författat krönikor om hur det minsann inte är synd om dessa personer. För att de trots allt har pengar. För att de borde ha vetat att livet som kunglighet är ett ofritt liv och att de inte borde gråta över det.

Men att prata om frihet som något som man måste ha gjort sig förtjänt av, eller som att ett ofritt liv är bättre i ett slott, det är en skör tråd att balansera sin argumentation på. För frihet är ingenting du ska behöva be om ursäkt för eller motivera varför du vill ha. Det är vad vår kulturs främsta bud bör vara. Och det går inte ihop med monarki.