Tysklands socialdemokratiska parti (förkortat SPD, Sozialdemokratische Partei Deutschland) är ett parti med lång och stolt historia. SPD grundades redan 23 maj 1863 och blev en inspirationskälla för arbetarrörelsen i hela Europa.
Svensken, skräddaren och blivande agitatorn August Palm hörde till dem som tog intryck. Han gillade vad han såg under sin gesällvandring i Tyskland 1867-1877 och tog med sig socialdemokratins idéer hem till Sverige.
2021 framstår SPD inte längre som en lika självklar förebild. De senaste förbundsdagsvalen har varit en stor besvikelse.
I valet 2017 fick partiet 20,5 procent, vilket är det sämsta resultatet under hela efterkrigstiden. Och i opinionsmätningarna inför höstens förbundsdagsval pendlar SPD runt bara 14-15 procent.
Det är siffror som är långtifrån partiets bästa valresultat 1972, när SPD och partiledaren Willy Brandt lockade hela 45,8 procent av väljarna i dåvarande Västtyskland.
Det betyder emellertid inte att SPD är uträknat som politisk kraft. Genom regeringssamarbetet (storkoalitionen) med Angela Merkel och CDU/CSU kan de tyska Socialdemokraterna få genomslag för vissa hjärtefrågor.
I delar av jättelandet Tyskland har SPD fortfarande också en mycket stark ställning bland väljarna. I delstaten Rheinland-Pfalz, som har drygt fyra miljoner invånare, lockade partiet och regeringschefen Malu Dreyer nästan 36 procent av rösterna i delstatsvalet 14 mars.
Med framgång har Dreyer byggt en trafikljuskoalition (rött, gult och grönt) i Rheinland-Pfalz. Hon och SPD regerar i delstaten genom ett nära samarbete med liberala FPD och det gröna partiet.
Genom detta partnerskap kan de tre partierna göra verkstad av delar av sin politik. För SPD:s del handlar det främst om sociala frågor, utbildning och inre säkerhet. För FDP om näringspolitiken. För Die Grünen om miljöfrågorna.
Det är en fingervisning för den moderna europeiska socialdemokratin. Om den ska fortsätta att vara en relevant kraft måste den vara beredd att samarbeta och kompromissa med andra. Socialdemokratin är inte "seg selv nok".
Givetvis är det tillåtet för alla att önskedrömma om valresultat som under Willy Brandts och Tage Erlanders glada dagar. Men en sansad bedömning är att dagens socialdemokrati får leva med betydligt lägre siffror och kommer att tvingas till fler eftergifter än förr.
Det betyder inte att socialdemokratin ska vara mindre socialdemokratisk. På ledarsidan 20 mars skrev jag att höstens socialdemokratiska partikongress i Sverige bör presentera ett reformprogram inför valet 2022. Det måste vara tydligt vilka som är partiets absolut viktigaste hjärtefrågor när det söker väljarnas mandat.
Men det behövs samtidigt en insikt om att partiet inte kommer att kunna genomdriva något på egen hand eller få igenom hela sitt partiprogram. Om det ska bli en reformering av sjukförsäkringen eller pensionssystemet kommer socialdemokratin att behöva göra upp och söka stöd hos andra partier.
2022 har det gått 54 år sedan svenska folket senast gav S egen majoritet i riksdagen (1968), 38 år sedan väljarna röstade fram en majoritet med S+V (1994) samt 20 år sedan S+V+MP (2002) fick stöd av mer än halva svenska folket.
Slutsatsen är klar. En socialdemokrati som vill utöva någon form av inflytande över samhällsutveckling behöver söka samarbeten även med borgerliga partier. Det räcker inte med vänstersamarbete eller en rödgrön allians.
En trafikljuskoalition som i Rheinland-Pfalz är bättre än att ge sig ut på en lång politisk ökenvandring och låta andra hålla i styrspaken.