Ett av de tydligaste tecknen på åldrande det är när vi tvingas ta tag i bilens tak för att häva oss upp från sätet.
Och om det kombineras med vi inte kan tala i mobiltelefon utan att skrika, sorterar potatisar på individuell basis när vi handlar i affären, samt klagar över att plastförpackningar är svåra att öppna, då vet vi: Slutet närmar sig.

Några har den naturliga fallenheten att möta sånt med ett reaktionärt fnysande på temat ”det var bättre förr”. Medan andra biter ihop och konstaterar att det någonstans efter 50 plus blir normalt att behöva gå upp och pissa klockan tre på morgonen.

Längtan tillbaka kryper ofta in i de mest moderna och framtidstroende miljöer. Exempelvis när vi för miljoner köpt ny lägenhet, med fet nätförbindelse, rationell avfallshantering och miljövänliga treglasfönster (helst med utsikt mot den natur våra förfäder lyckades fly), händer det likväl att det stora vemodet rullar in. 

Detta försöker vi parera genom att mitt bland allt det moderna plantera in reliker från det förgångna. Det kan vara något vi hamrat till i slöjden eller hittat på loppis. En kruka. En pall. En ljusstake. Eller till och med något som inte längre går att använda, kanske en trampdriven symaskin som gammelmormor köpte av Singer på avbetalning.

Vi vill leva i nuet på väg mot framtiden, men ändå hålla kontakten med det förflutna. Det gäller oss som individer, men även folk och nationer.

Inte minst för arbetarrörelsen, som befinner sig på en reträtt från fornstora dagar, har det funnits en tendens att överutnyttja de traditionella markörerna för att försöka skänka något slags hopp om att åter få komma tillbaka som en hegemonisk kraft. Exempelvis Första Maj.

Det har påmint lite om snubbarna hemma på bruket, som fortfarande, trots att de passerat 50-strecket, gick omkring med en kvarting i bakfickan på de urtvättade jeansen. Som förstås brukade hänga betänkligt där en gång en läcker spännhäck satt, men nu förvandlats till ett par tomma sadelpåsar.

Jag har själv en tillvaro fylld av nostalgiska artefakter från förr. Exempelvis samlar jag på serietidningar. Jag blir nostalgisk vid åsynen av en Puch Dakota (helst blå). Med nöje dukar jag min ärvda rosa Bengali Rörstrandsporslin till helgmiddagarna.
Men dessa prylar får sitt fulla värde först när de också avger rätt doft.

En välkörd moped får en speciell lukt, liksom sommarstugefuktade serietidningar. För att inte tala om när farmors porslin bär upp älgstek och gräddsås (och svartvinbärsgelé!).

När jag tänder min pipa kommer det folk fram till mig och vill lukta på tobaken, trots att folkhälsopekpinnarna säger det är strängt förbjudet.

En gång kom ett par kvinnor fram till mig. En av dem körde näsan i tobakspaketet (Hamiltons Blandning, den som Fälldin rökte) och såg plötsligt bilden av sin gamle morfar –  järnverksarbetaren, som satt där med sin snugga.

”Så där doftade min morfar”, sade hon och tittade på sin väninna.

Men väninnan konstaterade:

”Fast min morfar doftade sån där halstablett, Läkerol, en sån där grön ask…”

Då fiskade jag upp en Läkerol ”Original” ur kavajfickan. Samma slags gröna ask och smak som funnits säkert 100 år…

Vi fick en tår i ögonvrån. De gamle hade tittat fram ur historien och gjort sig påmind med hjälp av dofter.

Frågan är vad gårdagens stora arbetarrörelsemanifestation doftade. 

Visst var det lite vår i luften som kändes där framför bildskärmen?