Veckan före jul fick jag ett tjockt kuvert med posten. Det var LO-ekonomen Torbjörn Hållö som önskade god jul och skickade LO-ekonomernas rapport "Ekonomiska utsikter".
I rapporten analyserar och diskuterar LO-ekonomerna det ekonomiska läget i Sverige och världen.
Det ser ganska hyggligt ut inför 2022 och 2023, enligt rapportförfattarna,
LO-ekonomernas huvudscenario är att tillväxten fortsätter att utvecklas ganska starkt. Men det finns risker – den allvarligaste är hur pandemin kommer att utveckla sig.
Hållö & Co anser emellertid att svensk ekonomi har återhämtat sig väl efter nedgången som följde direkt efter utbrottet av covid-19 i början av 2020. Men LO-ekonomerna pekar samtidigt på att arbetslösheten ligger kvar på relativt höga nivåer.
"Sverige behöver en långsiktigt expansiv ekonomisk politik för att pressa tillbaka arbetslösheten och bidra till en varaktig återhämtning", säger Torbjörn Hållö.
Den som fördjupar sig i arbetsmarknadssiffrorna kan bara instämma. Det finns visserligen regioner som har en mycket låg arbetslöshet, som Västerbotten och Norrbotten. Men det finns också områden i landet som brottas med höga arbetslöshetstal, till exempel Skåne och Södermanland.
Arbetslösheten i Sverige i åldern 15-74 år uppgick till 7,5 procent i november, enligt AKU (SCB:s arbetskraftsundersökning). Det innebär att antalet arbetslösa var totalt 414 100 personer.
Många av dem är människor som bara befinner sig mellan två jobb under en kort period. Men det finns också en grupp som har stått utanför arbetsmarknaden under lång tid. I november uppgick långtidsarbetslösheten till 152 800 personer, enligt AKU. (En person som varit arbetslös i mer än ett halvår räknas i statistiken som långtidsarbetslös.)
Den som vill kan förminska problemet och säga att det bara handlar om 2,8 procent av den totala arbetskraften. Men det finns inga skäl att nonchalera att så många som nästan 153 000 individer (fler än alla människor som bor i Örebro kommun) saknar ordentlig förankring på arbetsmarknaden.
Det är ett både mänskligt och ekonomiskt slöseri att så många har hamnat utanför och inte får plats på arbetsmarknaden.
Mot den bakgrunden är det också direkt korkat att dra ned anslagen till arbetsmarknadspolitiken med omkring två miljarder kr under 2022, som sker på grund av den M-, SD- och KD-reservationen som röstades igenom i riksdagen i november.
Minskade resurser för att skapa så kallade extratjänster kommer att begränsa möjligheterna att skapa meningsfull sysselsättning för de grupper som befinner sig allra längst från arbetsmarknaden.
Högerns jobbpolitik bygger nämligen på fria fantasier om att marknaden löser allt. Verkligheten är emellertid att det finns ett stort antal individer som inte är särskilt attraktiva på den vanliga arbetsmarknaden och behöver samhällets stöd för att få in en fot i arbetslivet.
Elisabeth Svantesson (M) och hennes allierade beskriver extratjänsterna som dyr och ineffektiv politik. Men det är rimligen bättre (både för samhället och den enskilde individen) att den som inte kan få jobb på den ordinarie arbetsmarknaden istället erbjuds en subventionerad anställning och möjligheten att ge en hjälpande hand på ett äldreboende eller en förskola.
Det är smartare att människor får chansen att göra en aktiv arbetsinsats istället för att de bara är passiva mottagare av A-kassa eller försörjningsstöd.
Därför är högerpartiernas neddragningar fel väg. Tvärtom skulle det behövas ännu större satsningar på den typen av åtgärder för att skapa vettiga alternativ för dem som har det allra tuffast på arbetsmarknaden. Gröna jobb, extratjänster, beredskapsarbeten, lönebidragsanställningar och liknande lösningar är trots allt bättre än att skicka ut fler människor i öppen arbetslöshet.
Redan före coronakrisen efterlyste LO-utredaren Adnan Habibija en ”anslagsboost” för arbetsmarknadspolitiken.
Han pekade på perioden 1985-1991 när Sverige var ett föregångsland inom OECD. Ungefär 1,5 procent av BNP (bruttonationalprodukten) användes för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det var en politik som kostade en slant för statskassan. Men den gav effekt. Arbetslösheten var rekordlåg i slutet av 1980-talet.
Kort sagt: Den gamla bespottade AMS-politiken var inte alls så dum – och det borde även leda till vissa slutsatser hos väljarna under valåret 2022.
Högerns idéer kommer inte att fixa långtidsarbetslösheten.