"Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna. Det är fantastiskt att vi kan bryta malm och mineral ur våra berg, göra nya produkter av dem och exportera till andra länder. Så ja – jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor", sa Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson i samband med att han utsågs till ny näringsminister 30 november.
Det retade gallfeber på Miljöpartiet som bestämde sig för att KU-anmäla Thorwaldsson.
Ministerns uttalande borde dock inte ha kommit som en överraskning för någon. Det är väl kända socialdemokratiska ståndpunkter sedan länge.
I partiets jobbpolitiska riktlinjer framgår klart och tydligt att S vill att nya gruvor ska kunna öppnas ”för att säkra tillgång till nödvändiga och innovationskritiska metaller och mineral” och att tillståndsprocesser ”ska effektiviseras för både befintliga och nya verksamheter”.
Därför säger Miljöpartiets KU-anmälan mer om de grönas desperata behov av profilering och försök att vända dagens usla opinionssiffror än om näringsministerns ämbetsutövning. "Kålle" gör inget annat än talar för sitt partis politik, vilket är hans både rätt och skyldighet.
Värre för näringsministern och hans kärlek till gruvorma är att det inte bara handlar om att hantera en grupp stirriga miljöpartister i riksdagshuset. Mer problematiskt är att det blivit en starkt polariserad och uppskruvad debatt om järnmalmsfyndigheten i Kallak i Jokkmokk.
"Kålle" har lovat att ge ett besked om det blir en bearbetningskoncession för Kallak under mars månad. Men många – allt från Greta Thunberg och Maxida Märak till ärkebiskopen och hela Amnesty – har nu mobiliserats, gett sig in i debatten, uttryckt starka känslor och beskrivit en gruva i Kallak som slutet för det samiska folket och en grov kränkning av Europas sista urfolk.
Hur stor denna opinion är kan diskuteras. Men den hörs mycket och är besvärlig för regeringen. "Kålle" vill knappast ha en arg Greta på halsen som – ett halvår före valet – spänner ögonen i honom och med darr på stämman förkunnar: "How dare you! You are failing us."
Å andra sidan: En ansvarskännande regering kan inte säga nej till ett projekt bara för att Greta blir arg och manar sina följare att bojkotta S. Den måste också ta hänsyn till annat – till exempel behovet av metaller och mineral för att klara den klimatomställningen.
Om det ska byggas järnvägar, elfordon, vindkraftverk, solcellsparker och andra klimatvänliga grejer (något som borde tilltala Miljöpartiet och även Greta) så behövs metaller och mineral – och följaktligen gruvor. Och om människor i utvecklingsländerna ska få tillgång till tvättmaskiner, torktumlare, kyl, frys, elspis, bättre verktyg och annat som betraktas som självklarheter i den rika västvärlden så kommer det att behövas mer stål – och således järnmalm.
Sverige och EU kan självklart importera mer från Kina, Kongo, Ryssland och andra ställen i världen. Men det innebär i så fall att mer av utvinningen kommer att ske i länder som inte har samma syn som Sverige på arbetsrätt, arbetsmiljö, demokrati och klimatpolitik.
Därför finns både hållbarhets-, handels- och säkerhetspolitiska argument för att utveckla mer gruvverksamhet i Sverige och Europa.
Självklart kommer en gruva i Kallak att påverka annat. Men det finns inga skäl att utmåla en gruva (som berör mindre än en promille av ytan i hela Jokkmokk) som synonymt med död och förintelse för renskötseln och hela den samiska kulturen.
Det finns anledning att komma ihåg proportionerna. Jokkmokk är landets Sveriges näst största kommun till ytan. Den är större än Skåne, Halland och Blekinge – tillsammans!
Det kommer att finnas plats för renskötsel, turistföretag, skogsbruk, bärplockning, jakt, fiske och mycket annat i Jokkmokk även om en tusendel av denna gigantiska yta används för en gruva.
Det handlar inte om att välja mellan gruvan och renskötseln. Det går att göra både och i en kommun av Jokkmokks storlek.
Precis som all industriell verksamhet i Sverige skulle även denna gruva komma att prövas enligt alla gällande miljö- och arbetsmiljölagar.
Ett ja till en bearbetningskoncession innebär inte att det berörda gruvbolaget kan göra vad som helst i Kallak. Mark- och miljödomstolen bestämmer som alltid villkoren för verksamheten – till exempel för buller, damning, upplagsplatser med mera.
Därför borde det egentligen inte vara ett problem för en socialdemokratisk näringsminister att ge grönt ljus för bearbetningskoncessionen i Kallak. Men jag kan föreställa mig att det även finns en och annan strateg i regeringskansliet som inte ser fram emot en fajt med Greta och hennes gäng.
Utgången känns därför inte given. Det blir spännande att se vad "Kålle" och S-regeringen så småningom kommer fram till.