En vän till mig skrev på sociala medier och undrade huruvida hens följare hellre ville ha ”hoppfullhet” eller ”krass sanning”. Detta kopplat till corona-situationen.
Personen länkade till en nyhetssidas artikel, där statsepidemiolog Anders Tegnell varnade för en tredje våg av smitta.
Min kompis argumenterade för att det är viktigare att få den krassa sanningen, även om den är trist.
Frågeställningen är intressant, tycker jag. Vad folk vill ha är väl alltid hoppfullhet? Det är väl vad vi önskat ända sedan den här pandemin bröt ut? Men vad vi vill ha är ju inte alltid det vi får, och då förhåller vi oss till den där krassa sanningen.
Att denna vän bor i Stockholm kanske påverkar. Flera av mina kompisar i de större städerna har vittnat om hur många det är som bryter mot restriktionerna genom att festa eller gå i gallerior.
Det är kanske lättare att bryta mot restriktionerna på ställen där svartklubbar förekommer och galleriorna är gigantiska. Eller så syns det bara mer att folk trängs när det finns fler människor på en och samma ort.
Det min vän ville komma fram till var förstås att även om ljuset i tunneln hägrar är det lika viktigt som innan att följa restriktionerna. Det håller jag med om, men jag uppfattar på folk omkring mig här i Norrbotten som att det ses som en självklarhet.
Det upplever tydligen inte min kompis i Stockholm, och hen ville väl därför påminna sina följare om att det faktiskt fortfarande är viktigt att göra sitt för att minska smittspridningen.
Men även om den krassa sanningen är att en tredje våg kan komma så känner jag hoppfullhet. Det faktum att vaccinationer inletts (även om vi i Sverige varit långsammare än vissa andra länder) har bidragit enormt till det. Att det bara blev nytt år och att vi lämnade ”skitåret” 2020 bakom oss bidrog också till en känsla av hoppfullhet.
Det betyder inte att jag agerar på något annat sätt nu än vad jag gjorde innan årsskiftet, bara att man faktiskt ser det där ljuset i tunneln.
Det är nyttigt att påminna oss själva om restriktionerna hela tiden. Men det är också nyttigt att drömma om framtiden.
Det är idén om att jag kanske kommer kunna gå på Storsjöyran (festivalen som hålls i min hemstad Östersund) ihop med mina barndomsvänner i sommar, som får mig att orka hålla ut just nu. Och skulle det visa sig att det inte går att genomföra festivaler i sommar heller, då skulle jag finna något nytt att längta till.
Tiden av hopplöshet är helt enkelt förbi. Det betyder inte att man inte ska se den ”krassa sanningen” och ignorera nuvarande restriktioner. Men det innebär att vi får känna längtan, och längtan är en känsla jag älskar att känna.
Det ger mig nästan lika mycket värme att längta till att träffa mina kompisar som det gör att faktiskt träffa dem. Människor behöver längta efter något.
Så håll avstånd, tvätta händerna, stanna hemma om du känner dig krasslig, men tillåt också dig själv att blicka framåt.
Alla har vi olika ord som avslutar meningen ”Åh, tänk när man återigen kan…!” och vare sig det är att gå på festival med vännerna, resa utomlands eller ge farmor en kram så behöver vi tillåtas tänka på de sakerna nu.