Skolan kommer bli en viktig fråga inför höstens val. Och här har statsministern Magdalena Andersson gjort en lyckad rekrytering med Lina Axelsson Kihlblom som skolminister.
Första gången jag såg Lina Axelsson Kihlblom var i UR-serien Rektorerna som sändes för några år sedan. Då imponerades jag av hennes ethos och drivkraft att höja elevernas skolresultat på Ronnaskolan i Södertälje.
Hon trodde på elevernas förmågor och lärarnas kompetens – och med henne i ledarposition skulle skolan förändras till det bättre.
Lina Axelsson Kihlblom lyckades på Ronnaskolan och i en Expressenrubrik från 2015 fick hon epitetet superrektorn. Nu har superrektorn blivit skolminister och det känns onekligen tryggt. Hon kommer från skolvärlden, har ledaregenskaper och en förmåga att kommunicera tydligt. En egenskap som är ett måste för en toppolitiker med uppdraget att förbättra den svenska skolan och dessutom jobba för att vinna höstens val.
Det har börjat bra. Lina Axelsson Kihlblom är på offensiven i media mot oseriösa friskolor och företagare som ser den svenska skolan som en fet kassako.
Ett av flera förslag som lanserats vad gäller den svenska skolan från regeringen är att friskolor ska få mindre pengar än de kommunala skolorna. I P1s Studio Ett (10/ 2 2022) debatterade skolministern frågan med Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund. Ulla Hamilton försökte plantera skräckbilden av att åtta till tio procent mindre ersättning till friskolorna skulle kunna leda till skolnedläggningar – men radiolyssnarna är nog tämligen medvetna om sötgrädden friskolor kan ge ägarna.
Lina Axelsson Kihlbloms argumentation torde vinna mer gehör. Hon förklarade pedagogiskt dagens system orättvisa.
Idag får kommunala skolor och friskolor samma grundbelopp för eleverna, men friskolorna slipper ansvaret som kommunala skolor har.
Friskolorna är alltså, med andra ord, överbetalda utifrån det perspektivet. Friskolor har ingen skyldighet eller plikt att erbjuda skolplatser till alla barn – men den kommunala skolan måste se till att barn som flyttar, barn som fosterhemsplaceras eller nyanlända barn får gå till skolan.
Det är barns rättighet att få gå till skolan och kommunens skyldighet att säkerställa det. Friskolorna har helt andra premisser och urvalsregler: men ändå samma grundbelopp per elev. En friskola måste inte erbjuda en plats i en klass utan kan hänvisa till att det är fullt eller en kölista. En friskola kan också lägga ner sin verksamhet och då är det kommunen som har ansvaret att se till att barnen får sin utbildning. Det är alltså helt olika grundförutsättningar – men med samma skolpeng. Friskolorna är dopade.
Ulla Hamilton försökte bemöta det orättvisa systemet med hänvisningar till två utredningar och att merkostnaden för det kommunala ansvaret inte ingår i skolpengen, men den sortens retorik blir bara löjeväckande.
Det är en merkostnad för kommunen att driva skolor i och med ansvaret – huruvida det syns i den ena eller andra posten i kommunbudgeten är knappast intressant för medborgarna. Det handlar fortfarande om våra gemensamma skattepengar och som skolministern påpekade ”Vi ska inte slarva med skattemedel”. Slarv blir det ju, när skolpengar som ska gå till barnen via utbildning i friskolor genererar orimliga vinster till ägarna.
Substantivet slarv är förresten alldeles för vagt. Det är orättvist, ojämlikt, ovärdigt och ett systemfel som Socialdemokraterna nu vill förändra. Inte bara för att företagare inte ska kunna sko sig på barnens utbildning, utan också för att vi vet att friskolereformen ökar segregationen.
Det leder i förlängningen till ett samhälle som inte är bra för någon.
Det svenska skolsystemet måste förändras – och det finns gott hopp om superrektorn blir en superminister som levererar resultat. En jämlikskola för alla barn. En skola som drivs av uppdraget att ge alla barn en bra utbildning, inte vinst till företagare.