Det börjar bli trångt på ytterkanterna i politiken

"Det är tveksamt om att L kommer att tjäna någonting på att vara sist ut på högerkanten", skriver författaren Måns Wadensjö.

"Kanske hade det behövs ett frågetecken efter den nya logotypen?", funderar NSD-krönikören Måns Wadensjö.

"Kanske hade det behövs ett frågetecken efter den nya logotypen?", funderar NSD-krönikören Måns Wadensjö.

Foto: TT/NSD Arkiv

Ledarkrönika2021-03-15 06:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är sällan man hör en vuxen människa säga att det hänger en lampa i taket, eller vilken färg det är på en vägg. Det som är helt självklart för en behöver man nämligen för det mesta inte säga eller uttala högt – och när man ändå gör det, så får det en klang av att man själv undrar om det verkligen är sant. 

Jag tänker på det, när jag så här i efterhand tänker på det gamla Folkpartiets beslut att i november 2015 byta namn till Liberalerna. 

Då visste man förstås ingen att partiet bara fem år senare skulle öppna för samarbete med Sverigedemokraterna, och därmed ta ett sjumilakliv bort från partiets frisinnade traditioner och värderingar. 

Men kanske var redan namnbytet ett tecken på ett parti som inte visste var det befann sig, och ännu mindre var de skulle hitta sin rätta plats, i svensk politik; de var tvungna att kalla sig själva liberaler, eftersom de inte var säkra om de verkligen var det, eller vad det i så fall innebar. Ja, kanske hade Liberalernas nya logotyp gjort sig allra bäst om man även lagt till ett frågetecken efteråt?

Efter detta vacklande har det blivit partiledare Nyamko Sabunis uppgift att leda sitt parti ur osäkerheten, och ur en opinionssvacka som har börjat bli avgrundslik, och det vill hon göra med en radikal högersväng. Än så länge är det osäkert vad beslutet att gå högerut kommer att få för konsekvenser. 

Stora delar av gräsrötterna och de folkvalda är i uppror mot beslutet, så att man måste fråga sig om priset för enighet är att partiet delas itu. Oavsett utgången förbättrar det knappast partiets läge – osämja är sällan en väljarmagnet, och att byta statsministerkandidat är när allt kommer omkring inte att presentera någon ny, egen politik. 

Man skulle ha kunnat tänka sig att Liberalernas kursändring skulle utgöra ett hårt slag för en regering som bygger sin politik på en överenskommelse med dem, men så är knappast fallet för regeringen Löfven. 

För ett par år sedan brukade det heta att det var trångt i den politiska mitten – nu är trängseln snarare vid ytterkanterna. Det är tveksamt om att Liberalerna kommer att tjäna någonting på att vara sist ut till höger. 

Men det som är säkert är att borgerligheten har gett upp inte bara om liberalismen, utan också om den politiska mitten. Den har de överlämnat åt det enda regeringsalternativet som inte stöder sig på radikal populism med rötterna i den nynazistiska rörelsen.