För några år sedan myntade SVT:s skidexpert Mathias Fredriksson uttrycket ”kliv, kliv, överlev” när han klättrade uppför Alpe Cermis, den äckligt branta finalbacken i Tour de Ski.
En flämtande Fredriksson lärde oss att det gäller att ta backen steg för steg, aldrig ge upp och kämpa vidare, även när det är tungt och motlut.
Så kommer det att vara även för Stefan Löfven (S) och hans regering under resten av mandatperioden.
Den rödgröna minoritetsregeringen hade en tuff seglats redan före sommarens regeringkris – och den blir inte enklare nu.
En riksdagsmajoritet bestående av ledamöterna från S, C, V och MP samt den oberoende socialisten Amineh Kakabaveh tolererar visserligen Stefan Löfven som statsminister. Men Januariavtalet, som förhandlades fram under 134 långa dagar efter valet 2018, är nu ett minne blott.
Det betyder att det inte längre finns ett organiserat samarbete om statsbudgeten, politikens viktigaste styråra.
Några förhandlingar mellan partierna i Löfvens regeringsunderlag är inte heller aktuella. Centerpartiets Annie Lööf har meddelat att hon varken kommer att förhandla med Vänsterpartiet eller ge sitt stöd till en budget som varit föremål för samtal mellan regeringen och V.
De politiska röksignalerna tyder dock på att både V och C – i slutomröstningen i december – kan tänka sig att rösta på regeringens budgetförslag om det tar tillräcklig hänsyn till några av de bägge partiernas respektive hjärtefrågor.
I annat fall kan det sluta med att det blir Moderaternas och Kristdemokraternas skuggbudget som, med hjälp av Sverigedemokraterna, går segrande ur striden.
Därför krävs massor av politisk fingerfärdighet hos finansminister Magdalena Andersson (S) under de kommande månaderna.
Andersson behöver lusläsa Vänsterpartiets och Centerpartiets riksdagsmotioner för att hitta en mix av förslag som kan tilltala bägge partierna. Samtidigt ska hon ta hänsyn till det egna partiets krav och intressen (och så klart det ständigt krånglande Miljöpartiet).
Det är ett arbete som ska vara klart senast 20 september, när budgetpropositionen ska läggas på riksdagens bord.
Det blir en svårlöst ekvation. Men uppgiften är inte omöjlig.
Hur konstigt det än kan låta så underlättas den av pandemin. Sverige behöver nämligen en expansiv budget för att få fart på jobb och ekonomi efter coronakrisen. Det kommer att tarvas ett antal statliga miljarder för att Sverige inte ska fastna i massarbetslöshetens träsk.
Det behöver investeras i vård, skolor, äldreomsorg, vägar, järnvägar, krisberedskap, elnät och andra samhällsverksamheter (satsningar som traditionellt tilltalar S och V men också många centerpartister).
Men det borde också finnas utrymme för vissa skattesänkningar som har en schysst fördelningsprofil och kan medverka till att få snurr på hjulen i Sverige. Till exempel kan det handla om sänkt skatt för låg- och medelinkomsttagarna samt vissa verksamheter på landsbygden – insatser som gör budgeten kan få stöd även från Centerpartiets 31 riksdagsledamöter.
Det borde dessutom ligga i såväl Centerpartiets som Vänsterpartiets intressen att medverka till en sådan konstruktiv lösning.
Alternativet till en progressiv mittenvänsterpolitik är nämligen konservativ högerpolitik.
I och för sig är det fullt förståeligt att Annie Lööf fortfarande när sina förhoppningar om att väva ihop S, C och M i ett bredare samarbete på politikens mittfält.
Men sådana idéer präglas mer av önsketänkande än politisk realism. Ulf Kristersson och Moderaterna har valt väg – och det är en väg som rymmer samarbete med Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch (KD) på högerkanten, inte med Annie Lööf eller Stefan Löfven.
Istället framstår det som mer logiskt att Sverige får ungefär samma utveckling som i Finland (där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterförbundet och De gröna redan samarbetar och ingår i samma regering) eller Norge (där Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti med stor sannolikhet kommer att bilda en ny majoritet efter stortingsvalet 13 september i år).
Sådana samarbeten finns för övrigt redan i en del svenska kommuner. Till exempel styr C och V gemensamt 22 av landets kommuner.
Den som vill får givetvis, likt en sliten skidåkare i Tour de Ski, drömma om en enklare och mer lättåkt politisk terräng. Men det klokaste, för den som vill lyckas, är anpassa sig till verkligheten och göra det bästa möjliga av situationen.
Politik är och förblir det möjligas konst.