August Strindberg skildrade sin tid i en berömd formulering, där han noterar hur folk inte längre analyserade, utan istället gav uttryck för sina känslor, ”ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick ’stämningar’.”
Ett bra exempel på detta är Karin Petterssons artikel på Aftonbladets kultursida i söndags där hon menade att Socialdemokraterna inte kan bygga något gemensamt med Centerpartiet i framtiden. Det är omöjligt att verka för ett jämlikt samhälle med dem i släptåg eftersom de är ett högerextremt parti.
Hennes slutsats blir att därför ”måste Januariavtalet brännas upp, avslutas, rivas i små bitar. Även om det leder till valförlust.”
När jag diskuterade denna fråga med Pettersson i Aktuellt i måndags kallade jag detta för en ” rävgrytsformulering” eftersom det öppnar upp för olika tolkningar.
Antingen kan vi förstå det som att Stefan Löfven bör avgå bums, eller så är tolkningen att detta samarbete ska avslutas till valet nästa höst.
Oklart vilket Pettersson menar att Löfven rent konkret ska göra. Avgå eller sitta kvar tills valet (som det var tänkt)?
Vi har läst en och annan bombastisk debattartikel formulerat av olika framträdande figurer i arbetarrörelsen som varit mäkta upprörda över vad Januariöverenskommelsen (JÖK-en) innehåller. Men det har visat sig gång på gång att efter pläderingen så kommer det inte en ”att-sats” att ta ställning till.
De stora orden kokar ner till att skribenterna är för fega att säga åt Löfven att skjuta ut sig.
Varför? Jo, därför att det kommer sannolikt att leda fram till att Ulf Kristersson tar över i ledning för den nya högerblock som är på väg att bildas i svensk politik. Just som de prövar sina vingar ska alltså Socialdemokraterna låta moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater få luftutrymme och chans att svetsas ihop på allvar.
Föga genomtänkt, vilket förstås många av de som vrövlar om JÖK-en inser. Därför nöjer de sig med att gnälla. Men utan att dra några praktiska slutsatser.
Men, frågar sig då vän av ordning, kanske kan Löfven avgå och utlysa extraval? Välja någon bra stridsfråga där folket står på socialdemokratins sida?
Det skulle skrämma skiten ur Liberalerna, kanske decimera Kristdemokraterna och ge vänstern lite vind i seglen?
Det tror jag är för sent. Vi befinner oss fortfarande i en pandemi, och att då gå till val är förstås idiotiskt när det bara är drygt ett år till nästa ordinarie val.
Och om pandemin nu är på väg att gå över, ska då socialdemokraterna lämna över rodret till högern? Låta dem skörda frukterna av vad som kan bli en snabb högkonjunktur?
Dessutom tror jag inte att ”vanligt folk” är speciellt intresserade av extra val, utan kommer bara att bli ännu mer förbannade på politiker som tramsar och käbblar samtidigt som vi har besvärliga liv att försöka sköta.
Vi befinner oss nu i ett läge där världen formerar sig för ett nytt (grönt) industriellt språng, ökade internationella spänningar som ger dystra framtidskänningar, en utmanande folkvandringstid, och ständigt nya skjutningar.
Det behövs inga stora visioner för att ta itu med detta. Utan Stefan Löfven bör fortsätta låta som ett gökur (”JÖK-ur”) med sitt ”jobben, jobben, jobben”.
Slutligen. Att Karin Pettersson försöker fula ut Centerpartiet som ett högerextremt parti kan tolkas som ännu ett försök att förhindra att socialdemokratin är med och bygger ett mittenblock i svensk politik.
En del centerpartister är möjligtvis lite konstiga, men inte högerextrema. Och ute i kommunerna, vilket är det väsentliga, inte värre än någon annan.
Dessutom, svenska fackföreningsledare som Löfven, de river inte avtal framför näsan på sina avtalspartners. De håller handslag i helgd.
En invändning mot allt detta är att det är en vantolkning av Karin Petterssons artikel. Att hon bara gav uttryck för den förståeliga frustration många känner inför att socialdemokratins sitter vid makten, men utan att kunna föra sin egen politik.
Visst. Så kan det vara. Men lite tydlighet är ändå på sin plats även på kultursidor. Inte bara ge uttryck för stämningar.