Det Àr provocerande nÀr personalen kallas för hjÀltar

Juristen Sonia Ericstam medverkar regelbundet som krönikör pÄ NSD:s ledarsida.

Att prata om vÄrdpersonalens hjÀltemod nÀr de arbetar med undermÄlig utrustning Àr inget mindre Àn ett sÀtt att flytta fokus, anser NSD-krönikören Sonia Ericstam.

Att prata om vÄrdpersonalens hjÀltemod nÀr de arbetar med undermÄlig utrustning Àr inget mindre Àn ett sÀtt att flytta fokus, anser NSD-krönikören Sonia Ericstam.

Foto: Mikael Fritzon/TT

Ledarkrönika2020-04-27 03:42
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det Ă€r provocerande att vĂ„rdpersonal kallas hjĂ€ltar. De behöver inte höra det idag och de behöver inte höra det sen, nĂ€r krisen Ă€r över. För de Ă€r inga hjĂ€ltar. De Ă€r mĂ€nniskor som utbildat sig för att utföra ett arbete och precis som oss andra som gĂ„r till jobbet förtjĂ€nar de att ha förutsĂ€ttningarna att kunna sköta sitt jobb. 

DÀrför Àr det magstarkt att diskussionen om vÄrden idag har kommit att handla om det hjÀltemod som vÄrdpersonalen visar nÀr de dygnet runt arbetar för att rÀdda livet pÄ vÄra nÀra och kÀra.

Att det krĂ€vts en pandemi som mĂ€nskligheten inte upplevt under de senaste hundra Ă„ren för att vi ska inse att satsningar mĂ„ste göras för de anstĂ€llda inom vĂ„rden Ă€r obegripligt. Att prata om vĂ„rdpersonalens hjĂ€ltemod nĂ€r de arbetar med undermĂ„lig utrustning Ă€r inget mindre Ă€n ett sĂ€tt att flytta fokus. 

Vad som egentligen handlar om ekonomiska och politiska prioriteringar blir till frĂ„gor om individers goda vilja. Vi förlitar oss pĂ„ vĂ„rdpersonalens osvikliga kĂ€nsla av kall och arbetsmoral för att vĂ„rden ska bli utförd. 

Samtidigt har vi arbetat hĂ„rdare för lösningar som lĂ„ter privata Ă€gare göra god avkastning pĂ„ vĂ„rden, Ă€n att se till situationen för de som faktiskt utför arbetet. 

Om vi pĂ„ allvar vĂ€rdesĂ€tter vĂ„rdpersonalens arbete Ă€r det minsta vi kan göra att hitta lösningar för att förbĂ€ttra deras arbetsvillkor. Det gĂ€ller inte bara sjukhuspersonalen utan i lika hög grad personalen inom hemtjĂ€nsten. 

PÄ 1980-talet tog en person som jobbade inom hemtjÀnsten hand om fyra personer under ett heltidspass, idag Àr motsvarande siffra tolv personer.

”Jag kĂ€nner mig som en dödsĂ€ngel” sa en anstĂ€lld inom hemtjĂ€nsten i ett inslag i Aktuellt i SVT i veckan som gick (21 april). 

Nu lÀggs alltsÄ en ytterligare börda pÄ hemtjÀnstpersonalens redan tungt belastade axlar. Utöver de redan pÄfrestande arbetsförhÄllandena tvingas personalen gÄ frÄn jobbet med oro för att ha smittat en vÄrdtagare med ett virus som kan leda till döden.

God vĂ„rd och omvĂ„rdnad uppstĂ„r inte till ljudet av allmĂ€nhetens schemalagda applĂ„der. Det Ă€r ljudet av sedelprassel som mĂ„ste till. Men det kan inte, som i M-styrda Stockholms landsting, vara donationer frĂ„n privatpersoner och företag som Ă€r lösningen pĂ„ problemen inom vĂ„rden och omsorgen. 

Det som behövs Ă€r en genomlysning av villkoren för de anstĂ€llda, för att politikerna ska kunna prioritera vart pengarna ska gĂ„ sĂ„ att de hamnar dĂ€r de bĂ€st behövs. 

MÄlet mÄste vara att personalen inom vÄrden och omsorgen varken ska vara hjÀltar eller dödsÀnglar.