Det är provocerande när personalen kallas för hjältar

Juristen Sonia Ericstam medverkar regelbundet som krönikör på NSD:s ledarsida.

Att prata om vårdpersonalens hjältemod när de arbetar med undermålig utrustning är inget mindre än ett sätt att flytta fokus, anser NSD-krönikören Sonia Ericstam.

Att prata om vårdpersonalens hjältemod när de arbetar med undermålig utrustning är inget mindre än ett sätt att flytta fokus, anser NSD-krönikören Sonia Ericstam.

Foto: Mikael Fritzon/TT

Ledarkrönika2020-04-27 03:42
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är provocerande att vårdpersonal kallas hjältar. De behöver inte höra det idag och de behöver inte höra det sen, när krisen är över. För de är inga hjältar. De är människor som utbildat sig för att utföra ett arbete och precis som oss andra som går till jobbet förtjänar de att ha förutsättningarna att kunna sköta sitt jobb. 

Därför är det magstarkt att diskussionen om vården idag har kommit att handla om det hjältemod som vårdpersonalen visar när de dygnet runt arbetar för att rädda livet på våra nära och kära.

Att det krävts en pandemi som mänskligheten inte upplevt under de senaste hundra åren för att vi ska inse att satsningar måste göras för de anställda inom vården är obegripligt. Att prata om vårdpersonalens hjältemod när de arbetar med undermålig utrustning är inget mindre än ett sätt att flytta fokus. 

Vad som egentligen handlar om ekonomiska och politiska prioriteringar blir till frågor om individers goda vilja. Vi förlitar oss på vårdpersonalens osvikliga känsla av kall och arbetsmoral för att vården ska bli utförd. 

Samtidigt har vi arbetat hårdare för lösningar som låter privata ägare göra god avkastning på vården, än att se till situationen för de som faktiskt utför arbetet. 

Om vi på allvar värdesätter vårdpersonalens arbete är det minsta vi kan göra att hitta lösningar för att förbättra deras arbetsvillkor. Det gäller inte bara sjukhuspersonalen utan i lika hög grad personalen inom hemtjänsten. 

På 1980-talet tog en person som jobbade inom hemtjänsten hand om fyra personer under ett heltidspass, idag är motsvarande siffra tolv personer.

”Jag känner mig som en dödsängel” sa en anställd inom hemtjänsten i ett inslag i Aktuellt i SVT i veckan som gick (21 april). 

Nu läggs alltså en ytterligare börda på hemtjänstpersonalens redan tungt belastade axlar. Utöver de redan påfrestande arbetsförhållandena tvingas personalen gå från jobbet med oro för att ha smittat en vårdtagare med ett virus som kan leda till döden.

God vård och omvårdnad uppstår inte till ljudet av allmänhetens schemalagda applåder. Det är ljudet av sedelprassel som måste till. Men det kan inte, som i M-styrda Stockholms landsting, vara donationer från privatpersoner och företag som är lösningen på problemen inom vården och omsorgen. 

Det som behövs är en genomlysning av villkoren för de anställda, för att politikerna ska kunna prioritera vart pengarna ska gå så att de hamnar där de bäst behövs. 

Målet måste vara att personalen inom vården och omsorgen varken ska vara hjältar eller dödsänglar.