På Facebook ser jag nu härliga uppdateringar. ”Nu har jag fått min första spruta!”, skriver till exempel en kvinna närmare sjuttio.
Det är så en vill jubla högt. Nu får hon äntligen träffa barnbarnen och dessutom krama dem.
Hoppet om att livet sakta börja öppnas upp igen. Steg för steg. Men Covid-19:s effekter kommer tyvärr inte vara slut när befolkningen är vaccinerad och samhället tar successiva steg mot den värld som var innan utbrottet våren 2020.
Det kommer finnas ett gigantiskt bagage att hantera för samhället. Det är en verklighet att acceptera.
Var ska vi börja? Med människor som har funktionsvariationer? De som till exempel inte kunnat ha sina fritidsintressen som normalt – aktiviteter som kan vara skillnaden mellan ett drägligt liv – eller ett torftigt.
I värsta fall en icke fungerade verklighet som konsekvens att den värld en kände till slutar att existera. Under ett helt år. Hur ska det hanteras? Det psykiska måendet efter en pandemi hos en grupp som redan är utsatta måste tas om hand om.
Eller NPF-barnen och ungdomar som går på högstadiet/gymnasiet? Som behöver struktur, rutin och extra stöd för att kunna ha rimliga chanser till kunskapsinhämtning.
Nu har de haft distansundervisning bakom en skärm under olika perioder. För gymnasiets ungdomar har en stor del av deras utbildning skett utanför klassrummet som kontext. Ett klassrum där det både finns klasskamrater, möjlighet att snabbt få hjälp av en lärare och en känd tillvaro. En chans att umgås och lära sig de sociala koderna.
Hur ska det komplexa kunskapstappet hanteras? Hur ska barnen och ungdomar lära sig de färdigheter som krävs inför ett framtida yrkesliv? Inför framtida vuxenliv?
Eller ska vi ta upp kvinnorna som lever med sin egen förövare? Kvinnor som innan pandemin kanske hade en möjlighet till en frizon på arbetet eller gympapasset på Friskis och Svettis.
Covid-19 och hemarbete har inneburit att en del kvinnor dygnet runt fått spendera tid med den man som misshandlar henne. Ingen möjlighet till paus för terrorn, inga kollegor som ställer frågor om blåmärken eller rödgråtna ögon. En brottsplats utan insyn, dygn efter dygn. Hur ska de kvinnorna fångas upp, nu när risken finns att de blivit än mer beroende av den som slår henne? Eller ännu mer nedbrutna.
Eller ska vi ta barn- och ungdomsidrotten? Alla träningar som blivit inställda? Alla cuper som inte blev av? Idrottsföreningar tappar barnen. Hur ska de lockas att komma tillbaka?
Vad händer med folkhälsan för den uppväxande generationen? En gigantisk utmaning.
Eller ska vi ta vårdskulden? Alla operationer som ställts in, undersökningar som inte blivit gjorda eller skador som inte kunnat rehabiliteras? Vårdköerna. Hur ska vården räcka till för det uppdämda behovet? För att inte tala som sjukvårdspersonalens hälsa.
Många har levt med extrem arbetsbelastning- under lång tid. Hur kommer de att må när allt är över? Hur är det med deras egen hälsa? Vården kommer fortsatt behöver händer och fötter – men de som varit händerna och fötterna behöver ha sin semester. Hur löses det?
Det går att göra listan ännu längre – jag skriver företagen och kulturen. Ni kommer säkert på fler områden. Det är lätt att bli deprimerad. Men det går också att titta verkligheten i vitögat och bestämma sig för att lösningar finns.
Det är svårt att se Covid-19s konsekvenser kan lösas på något annat sätt än tillsammans.
Nu är det inte läge för skattesänkningar – vi behöver inte att några får extra pengar i plånboken. Istället behöver skolan, sjukvården, kvinnojourer med flera viktiga samhällsfunktioner medel för att kunna möta behoven.
Målet måste vara att så långt som möjligt hantera Covid-bagaget. Både för individens skull, men också för samhällets skull. När ska vi våga börja diskutera skattehöjningar? Jag är för.