Vården och stödet för de med adhd och/eller autism är inte jämlik i Sverige. Vilka samhällsinsatser en person med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) kan få skiljer sig beroende på var en bor.
Problemet är inget okänt eller nytt fenomen. För elva år sedan uppgav till exempel föreningen Attention i Norrbotten att synsättet på adhd som funktionsvariation kan variera inom landstinget/regionen och att synen på läkemedelsbehandling kan skilja sig åt (Revisionsrapport ”Jämställd vård – Barn och ungdomar med adhd – fokus på flickorna situation 2011).
Ojämlikhet kring stöd och insatser för personer med NPF innebär krasst att det kan vara avgörande för en människas välmående regionen eller kommun personen lever. Omvänt blir det på andra viset – bor individen ”fel” utifrån synsätt och budget vad gäller NPF kan det bli en personlig katastrof.
Det är orimligt i ett välfärdsland. Avsaknaden av vård och rätt bemötande kan leda till mänskligt ökat lidande, och så klart ökade samhällskostnader på lång sikt.
Psykisk ohälsa, arbetslöshet, utanförskap kan dels vara mänskliga tragedier, dels ett samhällsproblem som inte är ekonomiskt lönsamt om en gillar att ha pengar som motivationsgrund till sin samhällsanalys. Alla grupper tjänar så att säga på att alla mår okej, har drägliga livsvillkor och är en del i samhällsapparaten.
För vissa krävs det extra stöd för att nå en rimlig levnadsstandard och andra behöver extra support för att ta sig in i arbetsmarknaden. Samhället är ju skapat efter ”normen” – de som inte ”avviker” från vad klassas som ”normalt”. De som sätter och vidmakthåller dessa normer är inte sällan de med makt och inflytande och som själva ingår inom ”normalskalan”. Men det är en annan diskussion.
Nu arbetar socialstyrelsen i alla fall med att ta fram nationella riktlinjer för vård och stöd vid adhd/autism för att komma åt problemet med ojämlikheten. Det är bra och lovvärt att regeringen gett socialstyrelsen det uppdraget. En tydlig signal om problemet är uppe på agendan. Det är superviktigt att utveckla vård och omsorg.
Hälso- och sjukvården kommer få rekommendationer kring utredning, behandling och stödinsatser för såväl barn som vuxna. Här är socialtjänsten även inkluderad. Remissvaren planeras att publiceras våren 2022.
Det finns naturligtvis goda skäl att bevaka remissvaren. För i uppdraget ingår inte bara att vården ska bli jämlik och likvärdig till största möjliga nytta för patienten, utan också att se över vilka insatser som bör minska eller helt avvecklas.
Det kan så klart vara så att en del vård/stöd inte har effekt eller är helt otidsenliga och därmed ska avslutas. Men det kan också innefatta om insatser som anses vara för dyra men som varit livsavgörande för individer.
På Socialstyrelsens hemsida står det att de nationella riktlinjerna ska ge största möjliga nytta för patienten ”till en rimlig kostnad”.
Följdfrågan blir då: En rimlig kostnad – vad är det? Vems behov har företräde?
Målet måste vara att vård- och omsorg ska kunna hjälpa personer med adhd/autism likvärdigt var man än bor i Sverige. Det vill säga, ingen bantning av resurser, utan mer jämlik vård. Människor ska få det bättre, inte sämre.
Bostadsort ska så klart inte spela någon roll för vilket stöd man får – utan det ska vara jämlikt. Och viktigast av allt, utifrån individens särskilda behov.