Människor är lika med män. Tyvärr blir det smärtsamt tydligt när det kommer till flickor med högfungerande autism (tidigare Asperger).
Länge var idén att flickor inte ens kunde ha diagnosen – eftersom forskning och diagnosmanual var utifrån pojkar. Lidandet det har inneburit för flickor med högfungerande autism går inte att ta in. En diagnos kan många gånger vara livsavgörande för att förstå sig själv – och kunna få strategier för att fungera så gott som möjligt.
Det har i modern tid förvägrats flickorna. Och det finns ingen anledning att brösta upp sig idag.
Flickor med autism får inte samma stöd som pojkar i skolan. 2020 rapporterade Skolverket om att en stor del av barn med autismdiagnos inte når målen för grundskolan – det gäller speciellt flickor. Det handlar i många fall om uteblivet stöd.
Det passar tyvärr i den verklighet att det är pojkar som i mycket högre utsträckning än flickor som får anpassad undervisning i grundskolan och tillgång till en resursperson.
Det finns också skäl att misstänka att antalet odiagnostiserade flickor är ett mörkertal. Den högfungerande autistiska flickan kan nämligen vara svår att upptäcka. Hon är ofta den duktiga, tysta eleven i klassen som inte gör något väsen av sig. När lidandet av utanförskapet och svårigheterna sedan blir för stort så slår hon inte på andra – utan på sig själv.
Konsekvenserna kan vara horribla. Utebliven skolgång, självskada, anorexia. Listan kan göras ännu längre.
Det eldar min vrede. För det måste naturligtvis inte vara så.
Kunskapsläget kring flickor med högfungerande autism har förbättrats de senaste åren – men läget är absolut inte på acceptabel nivå.
Fler måste förstå att symptomen på autism för flickor och pojkar ofta skiljer sig åt. Förhoppningsvis sprids kunskapen än mer inom skola och vård så fler flickor kan få hjälp. Det är till exempelvis viktigt att veta att draget specialintresse inte behöver vara traditionellt "pojkiga" vid autism, som intressen för tåg och bilar.
Autistiska flickor kan också ha specialintressen, som hästar eller My little pony, men det har tidigare negligerats och klassats som ”flickigt”. Därmed har flickor uteslutits från autismspektrat.
Ni vet, det patriarkatet anser är riktigt är det som blir viktigt (högt primalskrik).
För synskifte kring autism och flickor som ändå skett kan vi tacka pionjären Svenny Kopp, läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri.
1992 publicerade hon en artikel där hon visade på att underrapporteringen av autism för flickor berodde på en tro att symptomen skulle vara lika som hos pojkarna. Men först efter 2010 började en kunskapsförändring som är pågående.
Idag beskrivs NPF-diagnoser, där högfungerande autism ingår, ibland som en superkraft. Visst finns det något gott med det. Men: Jag misstänker också att det narrativet kan vara ett sätt från samhällsinstanser att skriva sig fri från ansvar. Dumpa över problemen på individen – läs flickan. För den högfungerande autistiska flickan är ofta den duktiga och risken är att hon möts av en berättelse kring att om hon ”bara” aktivera sin ”superkraft” så ska det nog gå bra.
Dock fungerar det inte så enkelt: högfungerande autism är en funktionsnedsättning. Ett osynligt handikapp. De som föddes utanför normen behöver extra stöd för att klara sig i detta normsamhälle som de starka (männen) skapat.
Här blir flickor åsidosatta och det skapar lidande av olika grader. Det är förminskade av människovärde.
Om inget görs på bred front befarar jag vi bara är i alldeles i början av en stormvåg av unga högfungerade autistflickor som lider något enormt, som måste vara inlåsta på institution, vårdas inom psykiatrin, flickor som inte vill leva.
Det är redan tyvärr en verklighet för allt för många flickor.
Att ni inte hör om dem är för att de i början var den tysta flickan i klassrummet. Det sitter i. Men vi som orkar prata måste göra det. Samhället måste ta ansvar även för den tysta duktiga autistiska flickan så hon inte helt går sönder. Att vara människa ska inte utgå ifrån männen.