Det har blivit adventstider igen. Det innebär även i vanliga fall en tid av väntan, men detta år är det kanske ännu mer så än i vanliga fall.  För vilka planer vi än hade för år 2020 på förhand har det blivit ett år som vi tillbringar på nästan en enda plats: I det egna hemmet. 

Det gäller i synnerhet dem som har haft förmånen att kunna fortsätta sköta sitt arbete eller sin utbildning på distans – men det gäller oss andra också. 

Än så länge har samhället inte blivit riktigt så digitalt för att jag ska kunna sköta den butikskassa som jag sitter i till vardags hemifrån – men allt det andra har ställts in.  

Det gäller kulturevenemang och föreställningar, släktträffar och högtider. Den som i vanliga fall ägnar sig åt en idrott som utövas inomhus har fått lov att stanna hemma, precis som den som brukar titta på hockey eller fotboll på plats. 

Jag tror inte att jag överdriver, när jag säger att denna krympta version av det vanliga livet lätt känns en smula fattigt. Om år 2020 hade varit en lussebulle, har någon plockat bort alla russinen ur den på förhand. 

Men när vi nu i rask takt går mot årets allra mörkaste dagar, skulle jag vilja slå ett slag för de nöjen som inte kräver en arena för att ge oss någonting: För allt det vi önskat att vi hade kunnat göra, men i vanliga fall inte hinner med. 

Det bästa sättet att vänta på är inte att titta på klockan, och vänta på att tiden ska ta slut. 

Tekannan kokar aldrig medan man tittar på den – men så fort man ägnar sig intensivt åt något annat börjar minuterna, timmarna och dagarna faktiskt rinna bort.  

För egen del har jag det senaste halvåret försökt infria en barndomsdröm, och börjat läsa klassisk grekiska på en distanskurs. 

Det går i ärlighetens namn sådär – verbformerna är väldigt många och komplicerade, och kanske kommer jag aldrig kunna läsa Xenophon utan besvär. Men medan jag försöker, tänker jag i alla fall inte på dagarna som går. 

Det behöver inte vara något stort. Det kan vara en maträtt man önskar att man kunde laga, en bok man önskar att man hade läst eller ett pussel man önskar att man hade lagt. 

Men om jag fick rikta en uppmaning till alla som kanske har blivit trötta på att sitta hemma och vänta på ett vaccin, så är det just det: Vänta inte längre, utan gör just det du alltid önskar att du hade gjort. 

Vem vet – kanske är det så roligt att du fortsätter att göra det även när din väntan har tagit slut?