Den nya konservatismen är frikopplad från verkligheten

"Man skulle kunna beskriva den nya svenska högern som ett rent identitetspolitiskt projekt", skriver författaren Måns Wadensjö.

Ledarkrönika 15 februari 2021 06:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Det sägs att den politiska konservatismen har fått ett uppsving. Det kanske man kan unna den – som ideologi har den ett par tuffa årtionden bakom sig. 

Det är årtionden som har inneburit en enorm ökning i det allmänna välståndet, men också årtionden som fört med sig större kulturella och sociala förändringar på kortare tid än någonsin tidigare i den svenska historien. 

 

Gränser har öppnats, det internationella samarbetet har intensifierats och tidigare fasta kulturella och språkliga barriärer har brutits igenom. 

Det går att förstå den yrvakna kulturella och politiska konservatismen som en reaktion på detta – men i så fall måste man vara noggrann med att även konstatera att även ordet ”konservatism” har förändrats i grunden.

 

Att vara konservativ innebär nämligen inte längre att söka bevara en rådande ordning. 

Det är att försöka återupprätta en ordning som inte längre existerar, men som man menar existerade tidigare i historien och som man starkt identifierar sig med. 

 

Det är detta som ger den moderna konservatismen både dess sprängkraft och dess uppsving – det är en radikal och snudd på revolutionär rörelse som vill bryta det rådande tillståndet och upprätta ett annat. 

Den moderna konservatismen innebär i första hand den villkorslösa identifikationen och lojaliteten med en nostalgi och en idé. 

 

Att denna idé om det förflutna ur ett historiskt perspektiv ofta är att betrakta som missförstånd, önsketänkande och kvalificerat nonsens är en sak – att den kulturellt närmast är steril är en annan; den nya tidens konservatism är frikopplad från verkligheten, och opererar enbart som en bild. 

 

Med det språk de själva kanske skulle föredra, skulle man kunna beskriva den nya svenska högern som ett rent identitetspolitiskt projekt: När Ulf Kristersson (M) i förra veckan basunerade ut sin saknad efter kärnkraftsreaktorn Ringhals 1 var det inte avsett som seriös politik. 

Han har inte glömt att hans parti fram till 2019 stöttade den blocköverskridande överenskommelse som ligger till grunden för dagens energipolitik, och skulle i regeringsställning knappast lyfta ett finger för att återinföra kärnkraften. 

Nej, Kristerssons saknad efter Ringhals 1 handlar om något helt annat – om att omfamna den maskulint kodade kärnkraften, om att sälja en idé om att det var bättre förr och, förstås, om att aldrig säga någonting som ligger för långt ifrån vad Jimmie Åkesson (SD) skulle ha sagt. 


Ämnen du kan följa
Läs mer!
Annons
Sverigedemokraterna Norrbotten

”Frågan om landets energiförsörjning behöver vi ta itu med snarast”

”Frågan om landets energiförsörjning behöver vi ta itu med snarast”
Ledare

Ledare: Kristersson är inte den vuxne i rummet

Kristersson är inte den vuxne i rummet
Ledare

Ledare: Patetisk prickning

Patetisk prickning
Ledarbloggen

Energiministern gillar Norrbotten

Energiminister Khashayar Farmanbar (S), som besöker Luleå under tisdagen, konstaterar att det finns en stor efterfrågan på mer vindkraft.

Katastrofsiffrorna • MP och L kvar under riksdagsspärren: "Skräckscenario med blåbrun regering"

Katastrofsiffrorna • MP och L kvar under riksdagsspärren: "Skräckscenario med blåbrun regering"
Visa fler