Det finns vissa händelser som satt djupa spår i minnet. Jag minns exakt var jag var och vad jag höll på med när jag fick beskeden om mordet på Olof Palme tidigt på morgonen 1 mars 1986 och knivattacken mot Anna Lindh sent på eftermiddagen 10 september 2003.
På samma sätt är det med sommarkvällen 22 juli 2011. Ett lätt bedagat kompisgäng, som hållit samman sedan åren i SSU på 1980-talet, hade samlats för att äta middag i Luleå när det började komma oroande nyhetsmeddelanden från Norge.
Först handlade de om ett bombdåd i regeringskvarteren i centrala Oslo, om döda människor och skadade byggnader.
Några timmar senare rapporterades det plötsligt om skottlossning på Utøya, där SSU:s norska systerorganisation AUF (Arbeiderpartiets ungdomsförbund) arrangerade ett sommarläger.
Det dröjde många timmar innan vidden av händelsen stod klar och att sammanlagt 77 människor (därav 69 på Utøya) mist livet.
För middagssällskapet i Luleå var det omskakande att följa TV-sändningarna.
Som unga hade vi själva upplevt glädje och gemenskap på SSU-läger, kurser och konferenser – en fin och fridfull ungdomstillvaro fjärran från våld, hat och terror. På Utøya förvandlades dock lägeridyllen till ond och bråd död under 73 fruktansvärda minuter.
Tiden efteråt diskuterades det om massmördaren skulle betraktas som en terrorist eller enskild galning.
Klart är i alla fall att han inte uppstod ur ett politiskt vakuum. Han hade triggats av högerextrema sajter, kommentatorsfält och chattforum på nätet. Det var ingen slump att han sköt unga socialdemokrater.
Det har inte heller blivit bättre i de så kallat sociala medierna sedan dess.
"Istället för att utgöra en oavvislig slutpunkt öppnade dådet dörren för mer hat och mer våld. Svenska högerpopulister, och inte bara de, kallar fortfarande invandrare och flyktingar för ´kulturberikare´ och parlamentariska politiker för ´kulturmarxister´. Ord som ´feminism och ´islam´ laddas med allt mer nedsättande betydelser", noterar Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman.
De som hatade på internet 2011, de hatar lika intensivt 2021.
I sin senaste årsrapport pekar Säpo även på att attentatshoten från våldsbejakande högerextremister och islamister är fortsatt förhöjt.
Vidare understryker Säpo att det finns ett långsiktigt hot mot demokratin eftersom extremisterna genom hot och våld hindrar människor från att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter.
"Den tilltagande polariseringen i samhället, och också den polariserande retoriken, bidrar till extremistmiljöernas tillväxt", skriver Säpo.
Efter 22 juli 2011 formulerade dåvarande statsministern Jens Stoltenberg det demokratiska samhällets svar:
”Vårt svar måste vara mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det vackrare än en AUF-flicka som blev intervjuad av CNN: Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans."
Stoltenbergs och AUF-tjejens ord måste vara utgångspunkten för framtiden.
1) I grund och botten behövs ett humanistiskt välfärdssamhälle som ger alla möjligheter till en bra och meningsfull tillvaro. Utanförskap och brist på delaktighet är en mylla för bitterhet, ilska och frustration – ibland rent hat.
2) Det demokratiska samhället får dock aldrig bli naivt. Det måste också vara starkt och ha muskler för att kunna agera hårt och bestämt mot alla former av våldsbejakande extremism. Säpo, liksom den vanliga polisen, behöver sina resurser och verktyg.
Demokratin måste alltid kunna försvara sig mot antidemokrater.