I sin bok ”Politik på riktigt. Handbok för sociala ingenjörer” (Atlas) tar författarinnan Irene Wennemo upp begreppet ”besittningseffekten”.
Den går ut på att den som har något att försvara är starkare än den som vill anfalla. Eller snarare, en politisk förändring har alltid ett underläge jämfört med den som riskerar att förlora på förändringen.
Ett bra exempel är när någon vill bygga i ett område där invånarna vant sig att gå runt med sina hundar. De besitter ett fint område som de tycker sig ”äga”.
När förändringen hotar uppkommer raskt protester, överklaganden och irriterade påringningar hos ansvariga politiker
Visst, säger de protesterande, bygg gärna! Men inte här!
Men ska ”besittarna” lyckas måste de alliera sig med andra grupper. Det egna snöda intresset duger inte. Ett bra sätt är att kanske hitta några rara varelser som hotas av bygget, typ rödlistade skalbaggar.
Det går också att lyfta fram att en världsunik utsikt kan skadas, eller, om bygget kräver att gamla hus måste rivas, hävda att denna byggnad är så enormt sjuttiotalsfult, att det just av det skälet måste sparas som varning till kommande generationer.
Den som vill förändra får därför tampas med en lång rad argument, från ”min utsikt" till ”om ni bygger här är det för att ni hatar barn”.
Den som hotar ”besittarna” och utmanar deras intressen har oftast en betydligt svagare motivation. Politiker som försöker förändra något – exempelvis ett bygge eller lägga ner en skola, stänga av gator, förändra parkeringsbestämmelserna, etcetera – måste alltid väga detta mot risken att förlora röster i nästa val.
De besuttna är heta som kaminer, medan förändrarna är något svalare. De har också en bakgrundsstrålning i form av en mänsklig konservativ läggning på temat "vi vet vad vi har, men inte vad vi får".
Detta är som det är. Det är också därför vi behöver politiker med pondus. De ska ha modet att först tala om vad de vill göra, lyssna på invändningarna, och sedan köra över de som protesterat. Såvitt dessa inte haft mycket vägande skäl.
Det som då kommer att inträffa är att de överkörda gnäller över att ”det inte är demokrati”. Det är nämligen oerhört vanligt att den som inte får sin vilja igenom, därför att majoriteten beslutar något annat än de själva vill, hävdar att detta är odemokratiskt.
Göran Persson citerade en gång poeten Svante Foerster, som i en dikt skrev, att lika vackert som ”Du gamla du fria” är meningen: ”Votering är begärd och skall verkställas!”
Och Persson poängterade ofta att politik handlar om att i slutet på dagen få stöd för sina förslag. Då handlar det om att utforma dessa så att tillräckligt många voterar för det egna förslaget.
Det kräver vad som kallas för ”politisk pappslöjd”, alltså förhandlingar, kompromisser, kohandel och en del fräcka manövrer.
Den som inte gillar kompromisser – eller har så bestämda principer att de inte kan justeras – bör inte ägna sig åt politik, utan söka sig till kyrkokören eller liknande. Eller inrätta sig efter ett parti som har starka åsikter, men föga inflytande.
Således måste vi söka politiska företrädare som har det rätta virket, som törs trampa de besuttna på tårna. Har vi det?