Stefan Löfvens (S) stora politiska projekt var att bryta upp den blockpolitiken.
Det är inte mer än en månad sedan han avgick, men det tycks redan vara hög tid att uppfinna den på nytt.
Det går förstås att skylla de senaste månadernas politiska krumbukter på de enskilda partierna: Vänstern borde ha gjort si, Centerpartiet borde ha röstat så och Miljöpartiet kanske borde ha sagt precis vad de tänkte – men det vore ohederligt.
Till skuld ligger det parlamentariska läget, och i det har vart och ett av partierna agerat logiskt och begripligt utifrån målsättningen att få så mycket gehör för den egna politiken som möjligt.
Det enda sättet att komma ifrån den situationen är att de behöver börja tänka som ett block, och maximera den kollektiva nyttan i stället för den individuella.
Det är svårt av historiska och politiska skäl – men med tanke på att den andra sidan redan har tagit steg i den riktningen är det absolut nödvändigt.
I ett sådant samarbete står vissa saker redan klara: För det första måste Vänsterpartiet tillåtas att spela en aktiv och likaberättigad roll. Deras mandat måste också räknas och respekteras, och allt annat är faktiskt nonsens.
För det andra tycks det som om Miljöpartiet skulle göra sig själva en tjänst om de undvek att sitta i en framtida regering. Det finns andra sätt att maximera det egna inflytandet än ministerposter, som dessutom sliter mindre på trovärdigheten.
För det tredje – och här kommer ett piller som är svårare att svälja, för alla inblandade – behöver en sådan koalition ett starkt centerparti med bibehållen trovärdighet bland borgerliga väljare.
Det må vara så att den specifika form av radikal nyliberalism som de inre kretsarna i Centerpartiet vurmar för är obegriplig – inte bara för utomstående, utan även för stora delar av partiets väljare – men faktum kvarstår att det Centerpartiet får ut ur förhandlingarna inte bara är plåster på såren för att de byter block.
Det är ett kärnintresse för koalitionen, för att de även i fortsättningen ska kunna locka väljare från den andra sidan.
Detta är de minsta gemensamma nämnarna. I gengäld är det desto lättare att formulera ett positivt program för en sådan regering: Det handlar om att hela Sverige ska leva, och om att genomföra och accelerera den gröna omställningen. Det handlar om respekt för minoriteter och för mediernas oberoende – och om att tillsammans bygga upp den svenska ekonomin och välfärden efter en prövande tid.
Det är kort sagt ett program man skulle kunna gå till val på.