Jag har alltid pendlat i vikt. Ändå har mina viktnedgångar genom tiderna alltid varit mer ohälsosamma än mina viktuppgångar, har jag på senare tid insett.
De tillfällen i mitt liv jag gått upp i vikt har det varit för att jag varit lycklig. Antingen har jag hängt mycket med vänner (rest eller festat), eller så har jag varit nyförälskad och bara velat mysa i soffan med min partner. Mina perioder av viktnedgång har ofta kantats av ensamhet, stress, och en önskan att känna mig värdefull.
Mitt värde sitter inte i hur smal jag är. Och det vet jag de stunder jag är lycklig. Ändå kommer tillfällena då jag provar ett par gamla jeans, inser att de blivit för små och så bestraffar jag mig själv för det. För byxorna har ju inte ändrat storlek, det är det ju jag som har.
Jag tror inte att en enda kvinna (och säkert färre män än man kan tro) klarar av att leva i detta samhälle utan att vara lite ätstörd.
Vi har alla stunder då vi undrar om vi borde träna mer eller skippa bullen till fikat. Detta har också hämmat mig i min strävan efter en hälsosam livsstil på riktigt. Jag har svårt att bara träna ibland utan att låta mitt självsvältande och intensivt tränande tonårs-jag ta över.
Att tjock var detsamma som ful lärde vi oss i unga år. Att killar ska ha synliga muskler och tjejer ska ha platta magar, trots att det egentligen är rätt få som faktiskt har det, sitter inbränt i oss genom vår kultur och tack vare reklam från företag som tjänar pengar på att vi känner att vi måste förändra vårt utseende.
Hur mycket pengar har inte de allra flesta av oss lagt på en ohälsosam önskan att förändra saker hos oss själva under förevändning att det är just en hälsosam livsstil vi vill uppnå? Hur mycket tid har vi lagt på självhat? Det sägs att om man ägnar mer än tio tusen timmar åt något gör det en till expert.
Jag kan dock konstatera att det alltid kommer att vara viktigt för mig att känna mig snygg. Men jag känner mig också snyggare nu än vad jag någonsin kände mig som tonåring trots att jag väger trettio kilo mer nu än för tio år sedan, vilket ju bevisar just det där om att det inte handlar om storlek på kläderna.
Det sitter i mitt eget huvud, efter all tid jag lagt på sådana tankar.
Eftersom de allra flesta av oss är experter på självhat kommer det naturligt för oss. Jag hör det från vänner, och mig själv, oftare än jag ens registrerar. ”Jag kan inte ha den typen av klänning”, ”Mina höfter är för breda”, ”Min mage är för stor”.
Sådana uttalanden är väl egentligen harmlösa konstateranden som bara slinter ur oss, men samtidigt skulle vi aldrig säga någonting sånt till någon annan så varför gör vi det när det gäller oss själva?
Jag tror inte att vi kommer ifrån den här uppenbart ohälsosamma kulturen om vi inte slutar prata på det här sättet. Jag har kommit långt i acceptansen av hur jag ser ut men kommenterar ändå min egen kropp i negativa ordalag oftare än jag inser.
Detta har jag lovat att sluta med dagen jag får egna barn. Jag vill inte bidra till att självhat etsar sig fast i dem, särskilt inte när vi nu mer än någonsin pumpas med ideal om vad som är ”snyggt”. Och det handlar inte om att sluta vilja vara snygg.
Det handlar om att sluta acceptera kulturen som överordnad ens eget välmående. För det är långt mer ohälsosamt än några extra kilon.