För 25 år sedan kallades Belarus, som då hette Vitryssland, för Europas sista diktatur.
På den tiden kändes det logiskt. En väldig våg av demokratisering hade svept fram över Östeuropa. De flesta länder hade kastat av sig kommunismen och rivit KGB-högkvarteren. En stor del av det gamla Östeuropa satt redan i förhandlingar om att bli medlemmar i EU.
Men i Belarus stod statyn över Felix Dzerzjinskij, grundare av den sovjetiska hemliga polisen, kvar på torget i huvudstaden, och diktatorn Lukasjenka hade just kommit till makten.
Ändå kändes det mest som en tidsfråga.
Jag reste till Minsk för 20 år sedan. Träffade oppositionella politiker och oberoende journalister. De var frustrerade, men trodde ändå på förändring. Snart. Med lite stöd från EU och en envis kamp för att hemlandet skulle gå samma väg som de andra länderna i regionen.
I dag vet vi att det inte blev så.
Efter presidentvalet den 9 augusti har protesterna rasat över hela Belarus. Oppositionsledarna fängslas eller landsförvisas.
Svetlana Aleksijevitj, nobelpristagare i litteratur, får sin bostad omringad av män i masker. Journalister och kulturarbetare hotas och får sparken om de tar ställning.
Lukasjenka hävdade att han fått 80 procent av rösterna, men alla experter är överens om att det är ett helt och hållet riggat valresultat. Kanske har presidenten stöd av 20 procent. Kanske lite mer. Men absolut inte en majoritet.
Och i samma takt som nyhetsbilderna från Minsk fyller min teveruta och min mailbox slår det mig: kanske var Belarus inte den sista diktaturen i Europa, utan den första i en alldeles ny sorts auktoritära stater.
Luksajenska skapade ett system där det förekom allmänna val, där det fanns partier med olika uppfattning och medier som kunde skriva kritik. Men han riggade ett system där alla val fuskas bort, där politiker trakasseras och inte tillåts ställa upp och journalister hamnar på svarta listor.
Det kallas för semidiktatur, men är i praktiken en vanlig diktatur som låtsas vara något annat.
Och under de senaste 25 åren har land efter land, även Ryssland under Putin, lärt av Belarus. Efter murens fall gick det inte längre att hävda att deras gamla system var bättre än demokratierna i Väst. Folkstyre blev en global norm.
Men de nya makthavarna hade inga planer på att låta sig utmanas. Det gällde bara att hitta en metod som fungerade.
I dag, när både Kina och Ryssland och Turkiet tagit kliv i auktoritär riktning, anser Lukasjenka uppenbarligen att det är dags att kasta av sig masken.
Det är därför polisen slår till med sådan brutalitet i Belarus.