De senaste åren har försvarsminister Peter Hultqvist (S) lagt stor kraft och energi på att bygga upp Sveriges militära förmåga.
Försvarsanslagen har höjts, värnplikten har återinförts och Gotland har fått ett nytt regemente. Sverige har undertecknat ett värdlandsavtal med Nato och fördjupat försvarssamarbetet med övriga nordiska länder.
Jägarregementet återöppnas i Arvidsjaur och ett nytt amfibieregemente i Göteborg ska stå klart 2025.
Dessutom vill Hultqvist och regeringen etablera en flygflottilj i Uppsala och en stridsgrupp i Mälardalen.
Nu är det emellertid viktigt att även lägga tid och resurser på att stärka det civila försvaret och krisberedskapen.
I en ledare 14 januari – långt före corona blev ordet på allas läppar – påpekade jag att det finns allvarliga brister i den svenska försörjningsberedskapen.
"Naturligtvis kostar det en slant att bygga upp en bättre krisberedskap för att klara försörjningen av mat, dricksvatten, läkemedel och drivmedel i händelse av en allvarlig kris eller krig. Men om det är möjligt för Finland att finansiera beredskapslager för att klara självförsörjningen under ett halvår så borde det vara realistiskt att ha lager för åtminstone tre månader i Sverige", löd min slutsats redan då.
Nu, bara några månader senare, talar i princip alla om vikten av att bygga upp en bättre beredskap och Finland som ett föregångsland. Pandemin har blottat brister i försörjningsberedskapen när det gäller både läkemedel och skyddsutrustning för vård- och omsorgspersonal.
Helt plötsligt talar även de politiker och partier som brukar sjunga marknadens lov och avreglerade apoteksmarknaden om att staten måste ta ansvar för lagerhållningen i händelse av kris eller krig.
Uppenbarligen fanns inget intresse hos "marknadsaktörerna på en omreglerad apoteksmarknad att på affärsmässiga grunder fullgöra uppgifter inom totalförsvarets läkemedelsförsörjning”, som blåögda borgare trodde 2008.
Slutsatsen är därmed klar. De marknadsliberala teorierna funkar inte i verkligheten. Covid-19 visar med all önskvärd tydlighet att vissa saker sköts bäst i samhällelig regi.
Det handlar dock inte bara om försörjningsberedskapen för mediciner och sjukvårdsmateriel.
Det finns också andra svagheter i den svenska krisberedskapen. Vår stora livsmedelsimport är en annan akilleshäl.
På samma är det angeläget att trygga försörjningen av dricksvatten och drivmedel i händelse av kris eller krig.
Därför är det välkommet att inrikesminister Mikael Damberg (S) och regeringen nu ger FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) i uppdrag att snabbanalysera frågor som rör den nationella försörjningsberedskapen. Särskilt vill han studera det finska exemplet.
"Den finska försörjningsberedskapen fungerar som en länk mellan näringsliv och ansvariga myndigheter och omfattar sektorerna livsmedelsförsörjning, energiförsörjning, transporter och logistik, hälso- och sjukvård, finansiella tjänster och försäkringar samt industrivaror", skriver Damberg och vice statsminister Isabella Lövin (MP) i Aftonbladet.
FOI:s översyn är ett första litet steg för att återupprätta den civilförsvarsförmåga som gått förlorad under de senaste decennierna.
Det kommer att ta tid att bygga upp som det raserats och innebära en ny utgiftspost i statsbudgeten. Men det är en viktig investering och trygghetsförsäkring inför framtiden.
Det är angeläget att det finns en beredskap som gör att det svenska samhället fungerar även under en längre kris eller avspärrning från omvärlden.