På S-kongressen 2013 satte partiledaren Stefan Löven upp målet att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020.
Många – inklusive undertecknad – gjorde tummen upp och välkomnade att Löfven gjorde kampen mot arbetslösheten till en huvuduppgift. Men med facit i hand är det bara att konstatera att det inte var så lyckat att lägga fast ett arbetslöshetsmål i relation till andra länder.
Skälet är enkelt. Sverige har ju verktyg för att påverka utvecklingen på den egna arbetsmarknaden. Men vad som görs i andra EU-länder kan regeringen inte råda över.
Till exempel har andra EU-länder under en mycket lång period tagit emot betydligt färre flyktingar än Sverige, vilket givetvis påverkar arbetslöshetstalen. Nyanlända har som bekant en längre startsträcka på arbetsmarknaden.
En annan viktig skillnad är att EU-länderna hanterar arbetslösheten på så olika sätt.
”Hur ska man kunna jämföra arbetslöshetens storlek i länder med olika system för sjukpenning och förtidspensionering? Vi har sett hur de systemen har stramats åt i Sverige genom åren, men vi ser samtidigt att länder som Österrike och Belgien fortfarande ger arbetskraften generösa villkor för förtidspensionering”, sa tidigare LO-utredaren Jan Edling i en läsvärd artikel i tidskriften Fokus redan 25 januari 2018.
Olikheterna kan illustreras med ett exempel. EU-landet Rumänien har en arbetslöshet på 5,2 procent, enligt junisiffrorna från Eurostat. I Sverige låg siffran på 9,3 procent, enligt Eurostat.
Innebär då detta att den rumänska arbetsmarknaden är nästan så dubbelt så bra som Sverige? Nej, verkligen inte!
I Rumänien lönearbetar bara 58,6 procent av befolkningen i åldern 15-74 år. I Sverige ligger samma siffra en bit över 68 procent – bland de högsta i EU.
En stor andel av den rumänska befolkningen befinner sig helt enkelt i utanförskap som fattiga och bidragstagare. Många av dem åker till andra EU-länder för att tigga. Vi ser dem utanför Konsum och Ica när vi går och handlar.
Följaktligen är det bara att bita huvudet av skam och medge att Löfvens jobbmål inte funkar.
Dock är det helt nödvändigt att ha andra tydliga mål för att mäta resultaten och effektiviteten i jobbpolitiken, vilket nu också diskuteras.
Till exempel talar Finanspolitiska rådet om att införa särskilda mål som är kopplade till problemen på den inhemska arbetsmarknaden – till exempel jobbutsikterna för dem som saknar gymnasieutbildning, utomeuropeiskt födda och nyanlända.
I en färsk ESO-rapport presenterar ekonomiprofessorn Lars Calmfors också en del idéer. Dels om att mäta sysselsättningsgraden för personer 20–68 år i befolkningen (vilket innebär en högre startålder för mätningar än i dag, men också en högre slutålder när pensionsåldern höjts). Dels att mäta antalet arbetade timmar per person.
Själv tycker jag också att Göran Perssons 90-talsmål om att halvera den öppna arbetslösheten har sina poänger. Det är rimligtvis bättre att så många arbetslösa som möjligt erbjuds aktiva åtgärder som arbetsmarknadsutbildning eller subventionerade anställningar än att de går öppet arbetslösa.
Klart under alla omständigheter är att Sverige vid sidan av denna mer eller mindre sofistikerade diskussion om jobbmål behöver omedelbara och konkreta insatser för att hantera den arbetslöshet som följer i spåren av coronakrisen.
Det behövs rejäla satsningar på gröna jobb, extratjänster, lönebidragsanställningar och liknande lösningar för att undvika att en stor grupp blir permanent utslagen från arbetsmarknaden.
Redan före coronakrisen efterlyste LO-utredaren Adnan Habibija en "anslagsboost" för arbetsmarknadspolitiken.
Han pekade på perioden 1985-1991 när Sverige var ett föregångsland inom OECD. Ungefär 1,5 procent av BNP (bruttonationalprodukten) användes för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det var en politik som kostade en slant för statskassan. Men den gav effekt. Arbetslösheten var rekordlåg.
Genom statliga flyttbidrag, subventionerade jobb och utbildningsinsatser rustades de arbetslösa för att kunna ta de jobb som fanns i expanderande branscher och regioner.
Kort sagt: Den gamla bespottade AMS-politiken var effektiv.
Slutsatsen borde därmed vara given när regeringen och samarbetspartierna nu lägger fast kursen i den kommande budgetpropositionen.
Det är hög tid att återupprätta den aktiva jobbpolitiken och rusta upp den arbetsmarknadspolitiska arsenalen.