För 100 år sedan, liksom idag, var tiderna dystra. Ekonomin sviktade, exportmarknaderna vek och många företag gjorde sig av med anställda. I löneförhandlingarna såg arbetsgivarsidan sin chans att pressa den unga fackföreningsrörelsen till att acceptera kraftiga lönesänkningar.
Det var bakgrunden till en av de största och mest mytomspunna konflikterna som någonsin skakat det svenska samhället – storstrejken 1909. Men egentlige borde den kallas storlockouten, för när förhandlingarna strandade var det arbetsgivarna som först tog till vapen genom att stänga ute 80 000 arbetare från deras arbetsplatser.
LO såg sig tvunget att svara med strejk över hela arbetsmarknaden. När storstrejken bröt ut på sensommaren 1909 var det som om hela samhället stannade. Fabrikerna slog igen, tåg och spårvagnar stod stilla, tidningarna kunde inte tryckas. Som mest var 300 000 arbetare ute i strejk.
Myndigheterna hade väntat oro och kravaller, för storstrejk var ett ord som förekom flitigt i tidens revolutionära vokabulär. Militär kallades in för att upprätthålla ordningen.
Men de strejkande och lockoutade tog det lugnt, metade fisk eller låg i gröngräset medan parterna väntade ut varandra.
Det visade sig när hösten stod för dörren att arbetsgivarna hade det största tålamodet. När de knappa strejkkassorna började tryta sipprade fler och fler arbetare iväg tillbaks till jobbet, en del för sänkt lön, andra för att upptäcka att de inte var välkomna. Många som blev svartlistade fick emigrera till USA.
Helt över var konflikten inte förrän drygt ett år senare. Då hade LO tappat upp emot varannan medlem och tron på solidaritetens kraft fått en allvarlig knäck. Det tog nästan tio år innan fackföreningsrörelsen hade återhämtat sig.
Storstrejken 1909 var en nyckelhändelse. Inte bara för arbetarrörelsen utan för hela det svenska samhället. Den bidrog till att omforma arbetarrörelsen och synen på demokrati. Och inte minst – storstrejken berörde på ett eller annat sätt nästan alla.
För LO:s del bidrog storstrejken till att avskriva en av den tidens ivrigt odlade vänstermyter, den om den stora strejken som i ett slag skulle välta det borgerliga samhället över ända och bana väg för socialismen. Men när storstrejken väl kom slutade den i bittert nederlag.
Slutsatsen blev att strejken inte var något bra vapen, om man inte var mycket väl förberedd och hade välfyllda strejkkassor. När tillfället att kalla ut medlemmarna i storstrejk kom nästa gång revolutionsåret 1917 valde LO att avstå.
Det ska bli intressant att se hur dagens tillbakapressade fackföreningsrörelse tänker uppmärksamma 100-årsminnet av storstrejken nästa år. För uppmärksamma tänker man väl?