En bred uppgörelse om migrationen som stöds av både Socialdemokraterna och Moderaterna skulle vara ett sätt för de båda partierna att ”skapa långsiktighet och stabilitet", framhöll SSU:s, det socialdemokratiska ungdomsförbundets, ordförande Philip Botström i en debatt i SVT under måndagskvällen.
Botström påpekade att de allra flesta svenskar vill se en migrationspolitik som överensstämmer med landets förmåga att erbjuda en god integration.
"Det är nog ingen svensk som vill tillbaka till situationen vi hade hösten 2015", konstaterade han.
Det är bra att Botström påminner om hur läget var 2015.
Hela 163 000 personer sökte asyl i Sverige under året. De flesta kom inom loppet av ett par höstmånader.
Det skedde dessutom i ett land som redan tagit ett stort ansvar i flyktingpolitiken. Under de två åren före hade Sverige tagit emot sammanlagt 135 000 asylsökande.
Det var nästan 300 000 människor på bara tre år, vilket motsvarar befolkningen i två stora kommuner som Västerås och Norrköping.
Följden blev en överbelastning på en rad samhällsfunktioner. Migrationsverket, MSB (Myndigheten för skydd och beredskap), kommunalråd, fackliga organisationer och andra larmade om en ohållbar situation.
Det var svårt att hitta sängplatser och det saknades skollokaler och lärare. Kommuner Lex Sarah-anmälde sig själva för att mottagandet inte var säkert. Sjukvård, tandvård, socialtjänst, polis och andra centrala samhällsverksamheter gick på knäna.
Det visar att det inte var särskilt välbetänkt att ha en flyktingpolitik som radikalt avvek från andra EU-länder.
Det innebar att Sverige fick ta ett oproportionerligt och orimligt stort ansvar för flyktingströmmarna, vilket också var skälet till att regeringen Löfven drog i handbromsen och stramade åt politiken hösten 2015.
Det funkar helt enkelt inte att Sverige är det enda europeiska land som ser flyktingarna som sitt ansvar.
Det är även bakgrunden till de förslag som nu diskuteras inom ramen för den migrationspolitiska kommittén och förefaller att ha stöd från en bred majoritet i riksdagen.
Det är diskussioner som tar sikte på att Sverige även i fortsättningen ska ta ett ansvar och leva upp till kraven i internationella konventioner och EU-rätten. Mottagandet ska emellertid ligga på en sådan nivå att Sverige klarar etablering, integration och en väl fungerande välfärd för sina medborgare.
Efter hösten 2015 framstår den politiska slutsatsen som närmast självklar: Ett litet land i norra Europa kan göra mycket, men det kan inte göra allt.