Borgerligt mischmasch
De norrbottniska landstingspolitikerna behöver inte längre känna oro för sina uppdrag.
Foto: Bengt-Åke Persson
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Den specialiserade sjukvården behöver större patientunderlag och mer resurser än vad landstingen kan erbjuda, framhöll kommittén.
Därför föreslog den att dagens 21 landsting skrotas och ersätts med mellan sex och nio regioner med 1,5 till 2 miljoner invånare. Tanken är att det ska finnas universitetssjukhus och betydande forsknings- och utbildningsresurser i varje region. Ett större befolkningsunderlag ska trygga och utveckla kvaliteten i hälso- och sjukvården.
Nu har den borgerliga regeringen satt ned foten i regionfrågan - eller kanske ska vi säga klaveret. Resultatet av regeringens diskussioner har blivit ett mischmasch.
Regeringen ger klartecken till två nya regionkommuner: Halland och Gotland.
Det innebär i praktiken bara en förlängning av dagens organisation. Regeringen döper bara om saker och ting till något annat.
Att lilla Halland och Gotland bildar egna regionkommuner är dessutom fjärran från ansvarskommitténs tankegångar.
Hur ska Halland, med bara 291 000 invånare, kunna upprätthålla en kvalificerad hälso- och sjukvård? Hur ska Gotland, som har bara 57 0000 invånare, klara av att bedriva ett effektivt akutsjukhus på egen hand?
Den krassa sanningen är att dessa regioner inte kommer att kunna stå på egna ben.
När det gäller Region Norr - den tänkta sammanslagningen av landstingen i Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland - skjuts frågan på en osäker framtid. I en artikel i DN 28 januari skriver de borgerliga partiledarna att denna ansökan kommer att överlämnas till kammarkollegiet för beredning.
Det betyder att dagens landstingsorganisation i norr kommer att bestå ännu några år. Bo Hultin (M), Kennet Backgård (NS), Jens Sundström (FP) och andra oppositionspolitiker, som har kritiserat det norrländska regionförslaget, behöver inte längre oroa sig för sina uppdrag och landstingsarvoden.
Icke minst det sistnämnda är värt att understryka i den norrbottniska regiondebatten.
Det socialdemokratiska landstingsrådet Kent Ögren har länge stått i skottgluggen i regiondebatten. Kritikerna har hävdat att den nya regionbildningen bara handlar om personliga maktambitioner hos Ögren.
Men de som framför denna kritik bör notera att det också finns ett antal oppositionsråd i det norrbottniska landstinget som tjänar på att bevara dagens ordning.
De borgerliga oppositionsråden i Norrbottens läns landsting har - beroende på partiernas storlek - ett månadsarvode på mellan 28 020 kronor och 45 935 kronor.
Det är inga småpengar för herrar oppositionspolitiker.
Det är inkomster som de riskerar att förlora om man slår ihop landstingen i Norrbotten och Västerbotten samt Ångermanland. Då är det inte längre säkert att Jens Sundström (FP) eller Kenneth Backgård (NS) kommer att spela förstafiolen och ha kvar sina nuvarande roller som ledande oppositionspolitiker.
Därför borde oppositionen vara försiktig med att anklaga Kent Ögren för personliga maktintressen. Det är uppenbart att oppositionsråden själva har krassa ekonomiska skäl för att behålla dagens landstingsorganisation (och sina fina uppdrag i det norrbottniska landstinget).
Om man hade slagit ihop ett antal landsting i norr hade man faktiskt kunnat spara in ett antal politikerarvoden (och i stället använda pengarna för att höja kvaliteten i vården).
Det är också ett av skälen till att den här ledarsidan vill gå betydligt längre än ansvarskommittén. Skrota samtliga 21 landsting och all landstingspolitik! Låt staten överta huvudmannaskapet för den specialiserade hälso- och sjukvården! Gör hela Sverige till en och samma sjukvårdsregion!
Det är en förändring som gör det möjligt att spara pengar i både byråkratin och den politiska organisationen.
Men ett statligt huvudmannaskap innebär framför allt större möjligheter att skapa likvärdighet mellan olika delar av landet. Dagens kommunaliserings- och regionaliseringstrender riskerar att skapa större klyftor mellan olika delar av Sverige.
Därför måste staten ta ansvar för att sprida resurserna något så när rättvist över landet. Människor ska ha tillgång till bra vård, oavsett om de bor i Kiruna eller Kista.
Finland och Norge har redan ett statligt huvudmannaskap för vården. Det funkar bra. Det skulle säkert fungera även i Sverige.
Men något sådant steg verkar Sverige ännu inte vara moget för. Det finns fortfarande allt för många landstingskramare till både höger och vänster i svensk politik.