Den trogne NSD-läsaren vet att ledarredaktionen var kritisk mot många av besluten under alliansregeringen 2006-2014 – icke minst hanteringen av A-kassan, sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken.
Men det fanns också beslut som var bra. Ett exempel är mineralstrategin som Annie Lööf (C) tog fram under sin tid som näringsminister och la på riksdagens bord i början av 2013.
Lööf och regeringen förutspådde en kraftig expansion för gruvnäringen i Sverige. I strategin talades om att det kan finnas uppemot 50 gruvor i Sverige år 2030, vilket vore en stor ökning jämfört med dagens 12 gruvor.
”Genom att använda vår mineralresurs på ett hållbart sätt, i samklang med miljö-, natur- och kulturvärden, kan vi skapa jobb och tillväxt i hela landet”, skrev Lööf.
Det är ord som inte blivit mindre giltiga sedan 2013. Tvärtom.
Den gröna omställningen kräver metaller och mineral – och följaktligen gruvor.
Miljövänliga saker som vindkraftverk, solceller, elbilar, järnvägar och tåg uppstår inte ur tomma intet.
I Sverige finns dessutom kunnande, traditioner och tillgångar för att utöka gruvdriften.
Till exempel finns gott om kobolt (som är en viktig beståndsdel vid tillverkning av litiumjonbatterier för elbilar) och andra framtidsmetaller i den svenska berggrunden – bland annat i Kiruna, Bergslagen och Skellefteåtrakten.
Idag täcker Sverige och EU emellertid behoven genom att importera från Kina och Kongo – länder med en tvivelaktig syn på mänskliga rättigheter.
Det framstår inte som särskilt välbetänkt ur ekonomiska, miljömässiga, regionalpolitiska eller demokratiska synvinklar. Vore det inte klokare att ta tillvara de egna tillgångarna och låta utvinningen präglas av svensk arbetsrätt och arbetsmiljöpolitik?
Således borde det vara ett gyllene läge att utveckla Sverige som gruv- och mineralnation – helt i linje med Annie Lööfs mineralstrategi.
Men dessvärre går utvecklingen just nu i en annan riktning.
8 januari kunde radio-Ekot avslöja att intresset för att leta mineral i Sverige sjunker för andra året i rad.
"En stark anledning är tillståndsprocessen i Sverige som bedöms som väldigt osäker. Det betyder att mycket av det kapitalet och de investeringarna har gått till andra regioner i stället", säger Tobias Persson, analytiker vid myndigheten Tillväxtanalys.
Samma signaler kommer från gruvnäringen.
"Det var länge sedan en ny gruva öppnades i Sverige. Faktum är att ingen ny green-field gruva har öppnat i Sverige på tolv år, det vill säga en gruva utanför redan existerande gruvområden och som prövats mot gällande lagstiftning (miljöbalken och minerallagen)", konstaterar branschorganisationen Svemin i ett pressmeddelande.
Av de skälen vore det också bra om Annie Lööf och dagens näringsminister Ibrahim Baylan (S) krokade arm för att undanröja osäkerheterna.
Gruv- och mineralpolitiken kan bli ett effektivt verktyg för att skapa nya jobb och ekonomisk tillväxt efter covid-19.
Det finns alla skäl i världen att ta tillvara den möjligheten, när arbetslösheten nu etablerar sig kring 10 procent och många människor riskerar permanent utslagning.
Det finns så klart tillfällen när olika samhällsintressen kan kollidera med varandra. Men rimligen finns plats för både fler gruvor och annan verksamhet i glesbygden i norra Sverige.
Titta bara på Kirunas och Gällivares utveckling under 100 år! Gruvor, rennäring och turistföretag samexisterar och drar nytta av varandra.
Vägar och järnvägar, som byggts för gruvornas skull, har gett fler chansen att upptäcka de vackra fjällen i norr. Malmbanan är till nytta även för fjällturismen och besöksnäringen i Abisko, Björkliden och Riksgränsen.
Gruvnäringen har alla förutsättningar att fortsätta att vara en sådan tillväxtmotor för andra verksamheter även i framtiden.