Biståndsminister Peter Eriksson (MP) är bekymrad. Det klargör han i en intervju med Sveriges Radios Ekot, där han ger sin syn på de utmaningar som hans ansvarsområde står inför den närmaste tiden.
Ingenting talar för att behoven i de delar av världen som är nettomottagare av svenskt bistånd kommer att minska – tvärtom slår den globala pandemin ännu hårdare mot de länder som från början saknar de grundläggande sanitära och medicinska förutsättningarna för att hantera det normala behovet av vård.
Detsamma gäller den ekonomiska krisen. Medan länder i den utvecklade delen av världen också drabbas hårt, har de helt andra marginaler att ta av, och är förmögna att låna pengar för att investera och ta sig ur krisen.
De länder som redan har en svår balansgång att gå, riskerar nu att puttas ner i en fattigdom som vi i den här delen av världen har privilegiet att inte ens kunna föreställa oss.
De riskerna ser ut att förvärras om man också tar i beaktande att en stor del av världens utvecklade länder – däribland Sverige – använder sig av ett system där deras bistånd räknas fram som en procent av BNI, landets bruttonationalinkomst.
Det är ett logiskt och fint system i en värld som förutsätter att ekonomin alltid är stödd i tillväxt – så ser man till att biståndet håller ett jämnt tempo med den ekonomiska utvecklingen, och inte automatiskt skärs ned som andel av en växande ekonomi.
I en värld där ekonomierna i stället drar sig samman med tidigare oanad hastighet riskerar det systemet däremot att leda till en katastrof – just när behoven är som allra störst, minskar också de resurser som står till buds för att tillfredsställa dem.
Allvarligast är läget just nu i Jemen, där det pågående inbördeskriget – understött och finansierat av de mäktiga grannländerna – sedan tidigare orsakat världens just nu allvarligaste humanitära katastrof; där bidrar hungersnöden och det sönderslagna samhället till att göra sjukdomen till ett akut hot för stora delar av befolkningen.
Sverige har sedan tidigare varit engagerat i försök att lösa konflikten på fredlig väg, och har nu också tagit på sig uppdraget att skapa en luftbro för medicinska förnödenheter; det är helt rätt väg att gå och både en anständig humanitär politik och en klok utrikespolitik.
Förutsättningen för vårt relativa välstånd är nämligen en stabil världsordning som inte bryter de nätverk av handel och kontakter som spänner runt hela världen – i en omvärld som härjas av konflikter och svältkatastrofer kan det helt enkelt inte bestå.
I en globaliserad värld är bistånd och solidaritet – det är en nödvändighet som man hade varit tvungen att ägna sig åt även om man inte var intresserad av dess uppenbara moraliska och humanitära aspekter.
Ibland känns det som om det ägde rum i en annan värld, men ett av de stora utrikespolitiska samtalsämnena under vintern var den våg av folkliga protester som verkade sprida sig över hela världen – unga människor på alla kontinenter som protesterade mot sociala orättvisor och brist på demokrati.
Över den protestvågen har pandemin lagt sig som en blöt filt, och bara på enstaka platser har den flammat upp igen. Men tanken på den borde vi bära med oss, och överväga hur vi vill att världen efter krisen ska se ut.