Direkt efter jag läst romanen "Små stora saker" av Jodi Picoult skickade jag sms till min kompis och tipsade om boken inför hennes kommande bokklubb. Jag skrev: ”Ni måste läsa `Små stora saker`! Vilken roman!”.
Jag hoppas budskapet gick fram med tanke på användandet av utropstecken.
Det som skakade om mig mest efter avslutad läsning var författarens eleganta och tydliga synliggörande av vithetsnormen. De som är vita är inom normen, de färgade, bruna och svarta är utanför.
Visst skaver det…? Speciellt om en kallar sig antirasist. Men en antirasist kan fortfarande vara präglad av vithetsnormen och agera, handla, därefter.
För tänk, har du någonsin föreställt på till exempelvis Shakespeares kärlekspar Romeo och Julia som svarta, eller helt enkelt utgått från att det är vita eftersom att inget annat skrivs?
Eller ska vi ta Strindbergs "Fröken Julie"? Vilken hudfärg har Julie i din hjärna? I min är det vit. Så fort någon person är mörk/ färgad/ svart måste det förtydligas av avsändaren – annars är utgångspunkten generellt att det handlar om en vit människa.
Ett enkelt men tydliggörande exempel är att plåster sägs vara hudfärgade, med hudfärgen vit/beige. Inte svart.
Jodi Picoult skriver fram hur enkelt det är för vita att ”inte bry sig om hudfärg” eftersom de själva tillhör normen och inte behöver förhålla sig till utanförskap, fördomar och strukturell orättvisa på grund av just hudfärg.
De som inte är vita lever i en annan verklighet där diskriminering ingår just på grund av hudfärg. De kan inte välja att ”inte se hudfärg” eftersom de har det skinn de har och blir behandlade utifrån det.
Jag kan naturligtvis inte relatera, eftersom jag är en vit människa uppväxt i Sverige. Men jag kan på ett plan dra paralleller till hur det är att vara kvinna. Män kan förneka det systematiska och pågående förtrycket mot kvinnor med att de inte ”ser kön”, eller att de själva minsann behandlar alla lika oavsett könstillhörighet.
Som kvinna vet en ju att det inte är sant. Intentionen kan stämma – men det krockar likväl med verkligheten och/eller handlingar.
Romanen "Små stora saker" berör de svåra sakerna, som att dels vara rasist, dels göra rasism.
Jodi Picoult visar på komplexiteten, dels att tycka att människor med annan hudfärg än vit är ”fel”, men också att en människa inte behöver vara fundamentalt rasist för att agera rasistiskt.
Att utöva rasism handlar inte alltid om ens medvetna tankevärld, utan handlingar kan avslöjas i den omedvetna inställningen – att exempelvis svart är annorlunda.
I vårt samhälle pratar vi ofta om att våga bryta normer – att det är något modigt och eftersträvansvärt. Men alla kan inte aktivt välja att vara normbrytande – de är bara utanför normen med sin person.
Det kan konkret innebära att inte per automatik vara ”inne i värmen”, utan att gemenskapen och inkluderingen måste förtjänas, erövras. Och att andra måste acceptera en.
Det är så sorgligt, för tiden som det krävs att orka gå emot normer, eller bara förhålla sig till dem dygnets alla timmar, året om, skulle kunna användas till något annat, något människan själv valt.
Jodi Picoults roman fick mig inse på ett djupare plan att det spelar roll hur vi ser ut – även om en inte vill att det ska ha betydelse. Och att enda vägen framåt mot rasism och vithetsnormen är att faktiskt våga prata om det och skärskåda sitt eget agerande. För Picoult visar på att fast man även inte är rasist, så kan man omedvetet eller medvetet agera rasistiskt.
Jag skickar ett fiktivt sms till alla er: ”Ni måste läsa `Små stora saker`! Vilken roman!”.