Under den senaste veckan har det stormat kring det privata vårdbolaget Attendo. Det tycks inte räcka med att företaget ljugit för oroliga anhöriga om sina möjligheter och straffat dem av sina anställda som velat fästa uppmärksamhet på bristerna – de har även delat ut bonus till chefer och verksamhetschefer samtidigt som de sökt och tagit emot över hundra miljoner i särskilt coronastöd.
Den som betraktar det utifrån skulle vara förlåten om hen trodde att ett sådant agerande skulle leda till allvarliga konsekvenser: Till ansvarsutkrävande, till demonstrationer eller till och med till en ”Lex Attendo.”
Allt det kan mycket väl komma – men bli inte överraskad om det inte gör det.
Anledningen till att det inte i detta nu har samlats ett demonstrationståg utanför Attendos huvudkontor är nämligen inte bara att det med rådande smittspridningsläge inte vore tillrådligt – utan att Attendos agerande inte på allvar överraskar eller chockerar någon.
De har nämligen agerat precis som vi förväntar oss att ett vinstdrivande aktiebolag inom vårdsektorn ska agera: De har tänkt på att skydda sitt eget varumärke, på att följa de absurda bonusmodeller som är brukliga i det näringslivet och på att lägga rabarber på så mycket skattepengar de kan.
Som ett vinstdrivande företag med ett ansvar mot sina aktieägare har de i varje läge agerat logiskt och rationellt, och hur upprörande deras agerande än är måste man bedöma det så; de missförhållanden som har uppdagats är inte buggar, utan delar av ett system som fungerar precis som det är tänkt.
Inom borgerligheten har det länge funnits en förkärlek för att leka affär med den svenska välfärdssektorn.
Det är ironiskt att ett regeringsalternativ som framställer sig som ekonomiskt ansvarstagande och alltid vill minska skatteintaget kan vara så frikostigt med allmänna medel när de går till näringslivet.
Det leder också till ett problem med ansvarsutkrävande: När en offentlig verksamhet missköts, finns alltid möjligheten att välja bort de politiker som är ytterst ansvarig för den.
När den är privat kan vi bara hoppas på att aktieägarna ska vara intresserade av någonting annat än en högre vinst.
Ingen demonstrerar utanför det huvudkontor där ansvariga chefer gömmer sig bakom kommunikationsavdelningens ”inga kommentarer.” Men där inne sitter de och väntar på att den mediala stormen ska blåsa över, så att de kan fortsätta leka affär och dela ut skattepengar i lugn och ro.
Är det verkligen så vi vill att vår välfärd ska se ut?