Med anledning av det rådande världsläget och tveksamheten inför vilka regler som egentligen gäller för resande kommer fler svenskar än någonsin förut att tillbringa sin semester inom landets gränser.
Det är en bieffekt av en situation som från början till slut är olycklig, och det är också en klen tröst för vår inhemska besöks- och turistnäring – oavsett hur många som går sin första fjällvandring eller hyr en stuga i skärgården just i år kommer de inte att täcka bortfallet från de turister från hela världen som varje år strömmar in i Sverige för att njuta av kultur-, fritids och naturupplevelser.
Som Naturvårdsverket påpekar i ett pressmeddelande är det också en utveckling som inte är helt utan risker – verkets fjällsäkerhetsråd har i en enkätundersökning bland fjällstationer och fjällens destinationsbolag, där åtta av tio tillfrågade menar att det är vanligt att nya besökare underskattar fjällvädrets växlingar och tar för givet att mobilen har täckning överallt.
Farorna finns inte bara i fjällen – de finns också till sjöss, där det vackra junivädret bidrog till att göra juni månad i år till den junimånad med flest dödliga drunkningsolyckor under hela 2000-talet.
I dagens Sverige är de allra flesta bosatta i städer och tätorter, och saknar den erfarenhet och regelbundna kontakt med naturen som krävs för att alltid kunna uppskatta de egna krafterna och naturens korrekt.
Till de återkommande farorna får vi år lägga faran att ett ökat resande och fler långväga kontakter just i år riskerar att öka spridningen av coronaviruset på populära semesterorter – kanske kommer fler att lära känna sitt eget land bättre i år, men människorna får de bekanta sig med ett annat år.
Men trots dessa olyckliga förutsättningar och risker är det på det hela taget en glädjande utveckling om fler svenskar kan upptäcka fördelarna med att tillbringa semestern i sitt eget land.
Det har nämligen glädjande konsekvenser som går utanpå kommunala budgetkalkyler om intjänade skattekronor och sommaranställningar. När fler människor reser inom landet, ökar också förståelsen mellan olika regioner, och nya band knyts som håller dem fast vid varandra.
Vi har i Sverige ett problem med klyftorna mellan stad och land – kanske kan i alla fall en del av den mentala klyftan överbryggas om en Malmöbo tillbringar sommaren vid Pite havsbad, eller Karlstadsbo tillbringar en vecka i huvudstaden i stället för på Korfu. Även infödda svenskar kan behöva integreras i sitt eget land.
Det märkligaste är egentligen att det för många kommer att vara något nytt. Tänker man närmare på saken är det snarare det resande som under de senaste trettio åren har kommit att betraktas som normalt, som är en smula absurt.
Att just när vädret i Sverige har blivit drägligt flyga tvärs över kontinenten för att under några omtumlande timmar besöka sevärdheter kan vara härligt – men det är också en sorts färdigförpackad upplevelse, som just inte handlar om att upptäcka någonting.
Om man vågar hoppas på att denna märkliga sommar ska leda till några bestående förändringar, så är det kanske att vi vänjer oss vid ett resande som är närmare, mer organiskt och småskaligt. Ett semestrande som knyter oss närmare till naturen snarare än att skada den – och som får oss alla att känna oss hemma i landet där vi bor.