Arbetsrätten hänger på vår egen riksdag
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Så är det. Just nu blandas äpplen och päron i debatten om EU:s Lissabon-fördrag, som behandlas av riksdagen 20 november.
Många pekar finger åt EU, när man i själva verket borde rikta strålkastarljuset mot vår egen riksdag och regering.
På sina håll beskrivs till exempel det nya EU-fördraget som ett hot mot den svenska arbetsrätten. Men LO:s ledning gör en annan tolkning.
"Lissabon-fördraget innebär förbättringar för Sveriges och Europas löntagare. I fördraget görs stadgan om grundläggande rättigheter rättsligt bindande. Ur löntagarperspektiv är stadgan viktig eftersom den fastställer flera grundläggande rättigheter för löntagarna, exempelvis rätten till stridsåtgärder", framhåller Lundby-Wedin och Bardh.
Hotet mot arbetsrätten finns i stället på hemmaplan. Tag bara den borgerliga regeringens förslag om att löntagare ska kunna jobba åt sin tidigare arbetsgivare med F-skattsedel, som gör det möjligt att kringgå kollektivavtalen och anställningsskyddet.
Det är inget som EU har hittat på. Förslaget är något hemkört, som kokats ihop av Maud Olofsson och hennes departement.
Junilistan och Sören Wibe har naturligtvis ett intresse att hålla liv i den gamla striden om för och emot EU. EU-motståndet är ju själva livsluften för junilistan.
Men det finns ingen anledning för andra att falla in i den gamla ja- och nej-trallen. Den svenska arbetsrätten är inte en fråga om ja eller nej till Lissabon-fördraget, utan hänger på om vi har en blå eller röd majoritet i den svenska riksdagen.
Även den militära alliansfriheten är en nationell fråga. Det är riksdagen som avgör om Sverige ska skicka soldater på uppdrag i världen, inte EU.
"Fördraget betonar ... att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inte ska påverka den särskilda karaktären hos de alliansfria staternas säkerhets- och försvarspolitik. Sverige ska förbli militärt alliansfritt", konstaterar socialdemokraterna i sin riksdagsmotion om Lissabon-fördraget.
Det betyder inte att det saknas behov av debatt om försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Tag bara förra veckans beslut om att skicka fler svenska soldater till Afghanistan.
Många (bland andra Pierre Schori och Lena Hjelm-Wallén) har med rätta ställt kritiska frågor: Vad syftar operationen till? En seger á la Bush? Eller en politisk lösning?
Så länge det är oklart är det tveksamt om Sverige ska fortsätta att skicka soldater till Afghanistan. Det finns en uppenbar risk att den svenska insatsen smälter ihop med amerikansk krigföring.
Men även detta är en nationell diskussion. Det är inte EU som har beslutat att skicka svenskar till Afghanistan. Det är en fråga som vi hanterar suveränt inom ramen för vår egen regering och riksdag.
Därför bör inte heller denna fråga användas som ett slagträ för eller emot Lissabon-fördraget. Det är bara att ge fördraget en större betydelse än vad det i praktiken faktiskt har.