I förra veckan publicerade Dagens industri en genomgång av samtliga ministrars innehav av aktier och fonder. Det var inte den första, och inte heller den sista  i sitt slag– och utöver att några miljöpartistiska ministrar ägde fonder som i sin tur investerade i bland annat kärnkraft fanns det inte mycket att göra rubriker av.  

Gott så – vi är många som önskar att både det vi konsumerar och det vi investerar ska vara så miljövänligt och etiskt hållbart som möjligt, och det är bara synd att alla inte är så lyckligt lottade att vi får en personlig påminnelse från Dagens Industri när vi inte gör det.  

För min del är en ministers privata affärer av underordnad betydelse. Våra politiska företrädare ska naturligtvis alltid agera inom lagens råmärken, och kan de dessutom vara förebilder för oss andra är det desto bättre.  

De har dock inte blivit valda för att de är de främsta privatekonomiska oraklen eller de bästa konsumentrådgivarna – de har blivit valda för att verka för ett bättre samhälle som helhet.  

På den punkten är aktie- och fondinnehav en betydligt intressantare fråga, som har ställts i blixtbelysning av den pågående ekonomiska krisen. För trots att arbetslösheten har fortsatt att stiga så att ungefär en halv miljon människor i vårt land nu står utan arbete, så har aktiemarknaden visat prov på en oväntad motståndskraft.  

Faktum är att de aktiekurser som i mars kom kraschande ner genom golvet nästan har återhämtat sig fullständigt, och nu är nära att ligga på plus från årets början. Enligt marknadens logik, med riskvilja och med förväntade intäkter, är det bara logiskt. Men ställer du det intill den verklighet som de allra flesta lever i är den logiken faktiskt absurd.  

I sig är stigande börskurser ingenting dåligt. Men om de som äger blir allt rikare, medan de som inte gör det blir allt fattigare, skapar vi till slut ett samhälle som inte längre håller ihop.  

Det är ett känt faktum att det bästa sättet att bli rik är att redan vara det – den som redan äger kapital har oändligt mycket större möjligheter att förmera det, och därför förblev regeringen Reinfeldts gamla slagdänga ”Det ska löna sig att arbeta” alltid halv. Den borde ha gått så här: ”Det ska löna sig att arbeta, men att äga ska löna sig ännu mer.”

Den som skulle vilja ändra på det skulle inte bara behöva stimulera arbetsmarknaden och försöka se till att det lönade sig lite bättre att arbeta – hen skulle också behöva överväga att införa nya skatter på kapitalinkomster, på fastigheter och på arv.  

Frågan kan inte heller vara om vårt samhälle verkligen har råd att införa sådana skatter – den är snarare om vi har råd att låta bli. Ojämlikhet är nämligen inte bara en orättvisa – för ett samhälle är det också fruktansvärt dyrt, och riskerar att ta sönder de band som får samhällsväven att hålla ihop.

Det visste redan Solon den vise, som enligt legenden var den som gav staden Aten dess lagar. När en kritiker sade honom att de rika skulle bryta mot hans lagar, medan de fattiga skulle fastna i dem som i ett spindelnät, svarade Solon att både fattiga och rika skulle följa hans lagar, så länge ingen sida hade något att tjäna på att bryta mot dem.  

Den samhällsordning som gynnar alla, och som låter välståndet komma alla till del, blir i slutändan också rikare och tryggare för alla. Det visste Solon, och det skulle även vi vara betjänta av att komma ihåg.