Det händer att människor ställer sig frågan hur de skulle reagera i en allvarlig kris. Skulle de bli rädda och försöka gömma sig, skulle man försöka springa därifrån eller skulle man vara en av dem som tar ansvar, och försöker hjälpa andra att klara sig därifrån.
Implicit i den frågan finns föreställningen att den som ännu inte har befunnit sig i ett sådant krisläge omöjligt kan veta hur den skulle reagera, och kanske även föreställningen om att det är just i krisen som ens sanna natur kommer att visa sig.
Det är en romantisk föreställning om faran som ett modernt samhälle skulle kunna klara sig utan. Kristider blottar inte något latent som alltid har funnits där – de är definitionsmässigt extrema situationer som provocerar fram unika reaktioner och handlingar som inte hade varit möjliga i det vanliga livet.
Det är värt att minnas i vår nuvarande belägenhet. Å ena sidan pekar mycket på att den första toppen av pandemin har passerat, och planat ut. Men å andra sidan är det både tydligt att vår gemensamma vaksamhet börjar brista, och att viruset inte kommer att försvinna.
I det extrema läge som vi befann oss i under våren var det lätt att hålla avstånd, avstå från mycket av det som brukade göra livet värt att leva och acceptera de ekonomiska och sociala uppoffringar som den svenska coronastrategin innebar; det fanns en självklarhet och en stolthet i att ta ett gemensamt ansvar för att skydda de svagaste bland oss.
Nu kommer i gengäld rapporter från flera av Sveriges semesterområden om att besökare blir allt sämre på att följa restriktioner och hålla avstånd, samtidigt som allt fler företag lobbar för att de åtgärder som har satts in ska lättas upp; biografägarna vill kunna ta in fler än 50 besökare åt gången, och Astrid Lindgrens Värld går så långt att de går till domstol för att kunna arrangera teaterföreställningar med publik.
Den otåligheten är lätt att förstå, både hos privatpersoner och hos näringslivet. Men om hösten skulle bära med sig en andravåg av smittspridning när människor åter börjar umgås inomhus och pendla till arbetet, skulle en sådan inställning kunna få tragiska konsekvenser.
Det skulle också kunna få konsekvensen restriktionerna skärptes ytterligare – ingen vill tillbaka till en situation där gymnasier och högskolor tvingas hålla undervisning på distans eller där åtkomsten till viktiga samhällsfunktioner är begränsad.
Själva poängen med de relativt milda svenska åtgärderna var att de skulle vara hållbara över tid. Det är också dess akilleshäl. Den här krisen prövar inte vår förmåga att agera under stress. Den kräver egenskaper som inte går att bevisa vid ett enskilt tillfälle, utan måste prövas i vardagen, över tid.
De svenska politikerna motstod frestelsen att ta till drastiska åtgärder, och valde i stället att lita på att landets befolkning insåg situationens allvar, och ville vara med och ta ansvar i den.
Det gjorde de, och för varje vecka som går blir vi bättre rustade för att bekämpa den här sjukdomen och kommer närmare dagen när den kan besegras med ett vaccin. Därför gäller det mer än någonsin att fortsätta hålla ut, och sätta en stolthet i att klara den nya vardagen fram till dess.
Det kommer att vara otacksamt. Det kommer inte att bli kul, och det kommer att kosta pengar. Men när det är över, kommer det att visa sig att vi har klarat den allra svåraste sortens kris.