Det blev en stökig onsdag i svensk politik. Först utsågs Magdalena Andersson (S) till ny statsminister. Men bara sju timmar efter att hon blivit vald tvingades hon lämna in sin avskedsansökan till talmannen sedan koalitionspartnern Miljöpartiet bestämt sig för att lämna regeringen.
Pressade av usla opinionssiffror känner de gröna uppenbarligen ett starkt behov av att profilera sig själva inför valåret 2022 istället för att släta ut den egna profilen i ett fortsatt regeringssamarbete med allt vad det innebär av kompromisser och eftergifter.
Därmed tvingas Magdalena Andersson söka ett nytt mandat i riksdagen. Den här gången för en socialdemokratisk enpartiregering.
Allt talar dock för att Andersson kommer att bli vald även i en andra omröstning, eftersom Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet meddelat att de kommer att trycka gult, vilket på riksdagsspråk betyder att de tolererar henne som statsminister.
Det är givetvis en komplikation att Magdalena Andersson får regera på en budget för 2022 som till vissa delar bygger på M/KD/SD:s budgetreservation. Men "till vissa delar" är nyckelorden i sammanhanget.
Det är ju inte så att hela budgeten har fallit. Vad högerpartierna har gjort är att de omfördelar ungefär 10 miljarder kr i budgeten jämfört med regeringens ursprungsförslag. Det är inga småpengar. Men budgeten omfattar 1 100 miljarder kr (alltså mer än biljon). Det handlar alltså bara om någon procent av helheten.
I realiteten har Magdalena Andersson fått igenom det mesta av sin politik. Det blir mer pengar till sjukvården, äldreomsorgen, sjukförsäkringen, rättsväsendet, en ny trygghetspension, ett nytt omställningsstöd och en massa andra saker som ligger Socialdemokraterna varmt om hjärtat.
Det är så klart trist att riksdagen inte stödjer investeringsstödet för byggandet eller slopandet av funkisskatten. Men budgeten rymmer tillräckligt mycket S-politik för att fungera som en socialdemokratisk styråra. Den går att leva med.
Till detta ska läggas att budgeten inte är det enda instrument som finns i en regerings verktygslåda. En regering fattar omkring 10 000 beslut varje år.
Den ska skriva förordningar och regleringsbrev till omkring 250 statliga myndigheter. Den ska utse höga offentliga tjänster som ambassadörer, landshövdingar, generaldirektörer för statliga myndigheter, styrelser för statliga bolag och rektorer på universitet och högskolor. Ibland får en regering också pröva överklaganden av myndighetsbeslut.
Allt detta ger möjlighet att få genomslag för ett partis krav och idéer.
Tag bara den pågående reformeringen av Arbetsförmedlingen. Genom att ställa krav på myndigheten kan en S-regering bidra till att upprätthålla en lokal närvaro i hela landet och en fungerande statlig service även i små gles- och landsbygdskommuner.
Från högerhåll muttras surt om att Socialdemokraterna bara söker makt för maktens skull. Men samma politiska logik gäller såväl socialdemokrater som moderater. Partierna vill ha makt och inflytande för att kunna genomföra sina krav och idéer.
Moderaternas gny handlar därför bara om att de själva varit sämre i konsten att vinna regeringsmakten. Efter valet 2018 har Ulf Kristersson (M) vid tre olika tillfällen haft talmannens uppdrag att försöka bilda en ny regering. Men han har misslyckats alla tre gångerna.
I somras gick i Kristersson i spetsen för en missnöjesallians som fällde den S-ledda regeringen. Men han tvingades ge upp försöken att själv bilda en ny regering efter mindre än två dygn av sonderingar. Han hade – och har – helt enkelt inte tillräckligt med stöd i riksdagen för att bli regeringschef.
Man kan förstå om det föder viss frustration och bitterhet hos Moderaterna och deras stödtrupper. Men de borde hålla sig för goda för att slänga ur sig slappa anklagelser om sina politiska medtävlares maktsträvanden.
Den enkla sanningen är ju att Socialdemokraterna bara har varit skickligare på att skapa majoriteter i riksdagen än Moderaterna under de senaste sju åren.