Med tanke på de dystra framtidsutsikterna försöker vi människor förgylla jordelivet efter bästa förmåga.
Några far runt som herrelösa sputnikar i tillvaron för att hinna beta av allt som går att göra, de kör i 110 knyck även på 70-vägarna och har som sista önskning att få med sig Claes Olsons katalog i kistan, i den händelse det yppar sig fler tillfällen att göra sig drömmar.
Andra är mer saktmodiga och möblerar sig ett hörn i tillvaron där det räcker med en kopp kaffe, en fet morgontidning och understundom en kall öl och snaps i bersån.
Oavsett livsstil så har alla det gemensamt, att de försöker göra det bästa möjliga av jordelivet.
Detta gäller också alla vi som är intresserade av politik och samhällsliv.
Vi gillar tanken att vi lever i en avgörandets tid. Det vi bestämmer och gör här och nu kommer att ha episka följder, om vi resonerar på det sättet känns det bättre att ägna en hel måndagskväll åt ett diskussionsfriskt men beslutsfattigt fullmäktigesammanträde.
Varje valrörelse blir därför en avgörande punkt i vår svenska – eller kanske till och med internationella – framtid. Och snart kommer vi att höra folk prata om det oerhört viktiga – men ofta bortglömda valet i höst – alltså kyrkovalet.
Det kommer med all säkerhet att påstås vara en skiljeväg för hela kristenheten, en punkt i historien som kräver att vi går man ur huse för att inte ondskan ska ta kontroll. (Jag har faktiskt försökt hitta något som påminner om dombasuner i det glömda glömda valet, nämligen det som sker nästa söndag till Sametinget, men det verkar förvisso vara starka känslor men jag har inte hittat någon som påstår att det är nu eller aldrig …)
Som sagt var, om vi inte lever i en avgörande tid, så försöker vi påskina att det är så. Det känns mer intressant att leva i en tid när historien vänder blad än att finnas till någonstans i mitten på sidan.
Men lika sant som det är att vi gärna inbillar oss att det är intressanta tider, lika sant är att alla samhällen faktiskt förändras.
Gradvis till att börja med. Och sedan med ett språng.
Tillvaron är vanligtvis en trygg lunk i en riktning som är svår att identifiera, men som vi sedan upptäcker när allt förändras i en kaskad av händelser, språngvisa omslag, som sedan landar i något nytt och det inträder en lång period av balans och stabilitet.
Alla samhällsordningar är av övergående natur. Men det oftast först efter det stora språnget som vi begriper vad som hände. Kanske inte ens de som var med i det avgörande skeendet fattade att de var med och skrev historia. Utan det var senare generationer som kunde skriva facit.
Således. Om vi ständig inbillar oss att vi lever i avgörandets tidevarv så kommer det tidpunkter där detta faktiskt är rätt. Och frågan är om det är så det är nu?
Det händer grejer. Vi kan vara rätt övertygade om att i morgon inte kommer att vara som igår.