En gång i tiden var jag kluven till kärnkraften som energikälla. I en tid då koldioxidutsläppen verkar som det allra största hotet mot vårt klimat, tycktes kärnkraften vara en ren och rimlig energikälla med hög kapacitet.
Sedan besökte jag Kyiv i Ukraina, och gjorde en dagstur till det havererade kärnkraftverket i Tjornobyl och den övergivna staden Prippyat. Det öppnade mina ögon för att en energikälla som för med sig sådana risker – de må vara aldrig så små – omöjligt kan kallas för hållbar.
I nuläget är Ukraina i hela världens blickfång av en annan anledning. Men det är inte omöjligt att den pågående ryska invasionen av Ukraina också kommer att leda till en lika stor politisk omsvängning. Den här gången skulle den inte bara ske med mig, utan i hela den svenska säkerhetspolitiken.
Det handlar förstås om möjligheten för Sverige att öppna upp för en anslutning till försvarsalliansen Nato.
Jag ska villigt erkänna att jag under upptakten till det nyss inledda kriget hade fel, och grovt missbedömde såväl de ryska avsikterna som det som höll på att ske.
Innerst inne trodde jag att de ryska hoten mot Ukraina var tomma ord, och mer av ett tecken på politisk svaghet och frustration från Rysslands sida än någonting annat.
Därför anslöt jag mig till linjen att Sverige just nu borde sitta stilla i båten, och inte fatta långsiktiga säkerhetspolitiska beslut baserat på det volatila läget i en tillfällig kris.
Det finns fortfarande en sanning i det, och varje steg Sverige tar just nu måste vara väl förankrat och noga övervägt med ögonen på det långa perspektivet i stället för det korta.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att det säkerhetspolitiska läget har förändrats på ett radikalt och dramatiskt sätt. Ryssland och dess företrädare har ljugit världssamfundet rakt i ansiktet, och med deras överfall på en alliansfri nation i vårt närområde kan vi inte längre blunda för att omvärlden inte ser ut som den gjorde nyss.
Det kommer att kräva en ny säkerhetspolitisk analys för Sveriges del, och för Socialdemokraternas liksom för de andra partiernas del måste alla kort ligga på bordet då – inklusive ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato.
Ett sådant måste naturligtvis vara förankrat i såväl folkopinionen som i riksdagen, samt noga koordinerat med Finland. Finlands sak är och kommer alltid att vara vår, och därför bör vi redan nu ansluta oss till dem i att uttala en Nato-option som ger oss möjlighet att söka om ett Nato-medlemskap.
Det skulle vara ett smärtsamt steg för såväl Sverige som för delar av socialdemokratin, som alla önskar att det inte hade varit nödvändigt att ta.
Men det är faktiskt ett steg som inte är särskilt långt ifrån vår nuvarande politik, där vi lagt oss så nära NATO det går att komma utan att faktiskt vara med.
Den traditionella svenska säkerhetspolitiken har tjänat oss mycket väl. Den har lyckats hålla Sverige säkert genom nittonhundratalets omvälvningar – men ingen princip eller strategi får vara så viktig i sig att den hindrar oss från att se att den omgivande verkligheten har förändrats.
År 2012, då kärnkraftsolyckan i Fukushima inträffade, stod den tyska förbundskanslern Angela Merkel för en lika snabb som radikal omsvängning då hon bröt med sitt partis traditioner och uttalade sig emot kärnkraften som energikälla.
På samma sätt borde Magdalena Andersson i nuläget agera beslutsamt, och ta ledningen i att föra den svenska försvarspolitik in i framtiden. En säkerhetspolitik som entydigt avvisar ett svenskt medlemskap i Nato kan faktiskt omöjligt kallas för hållbar nu.