För den som enbart såg moderatledaren Anna Kinberg Batras tal i Almedalen i söndags hade det varit lätt att förstå de av hennes partikamrater som vill se henne avgå. Där stod en pressad partiledare framför en folksamling som krympt betänkligt sedan veckans början, och höll ett tal utan vare sig tyngd eller politiska nyheter.
Faktum är att (m) de senaste åren har gått från att producera både politiska bilder och idéer, till att enbart ägna sig åt att signalera till väljarna. Det enda syftet med deras förslag och kommunikation tycks vara att berätta för de olika väljargrupper de försöker hålla ihop att de inte har blivit bortglömda, och att partiledningen fortfarande värnar om just dem; numera liknar de mest av allt ett trasigt trafikljus, som om vartannat blinkar i gult, grönt och rött.
Just igår var huvudnumret att visa att Moderaterna minsann tar försvarsmakten på allvar. Det får de förstås gärna lov att göra, men framförallt förstärkte det känslan av ett parti som gång på gång är tvunget att bevisa att de menar allvar. Till slut blir intrycket att det inte ens är väljarna, utan sig själva de försöker övertyga om det.
Att själva talet föll platt är inte heller någon överraskning – till och med en retoriker som Barack Obama hade haft svårt att få ett tal med vitsar om hur svårt det är att backa en husvagn och poänger som "man lär sig mycket av att arbeta." att flyga. Och Kinberg Batra har säkert många goda egenskaper – men en karismatisk talare är hon inte.
Trots detta har de moderater runtom i landet som kräver hennes avgång fel. Partiledaren är moderaternas allra minsta problem, och ingenting talar för att ett byte på den posten skulle göra någon skillnad när de inte har någon aning om vad de vill säga; man kan byta ut trafikljuset hur många gånger som helst, men om felet ligger hos den som skickar ut signalerna gör det inte korsningen mer lättnavigerad eller begriplig för det.
Det stora problemet har moderaterna nämligen gemensamt med hela borgerligheten och en stor del av den internationella högern: Det går inte längre att hålla ihop den brokiga ideologiska koalition som under många år har utgjort den borgerliga kompromissen.
Den har i mångt och mycket gått ut på att man enas kring den ekonomiska politiken, och för den sakens skull offrar värderingsfrågorna. För att kunna genomföra skattesänkningarna har moderaterna lagt konservatismen åt sidan på samma sätt som Centerpartiet lade kärnkraftsmotståndet åt sidan.
De har kunnat göra det, eftersom det under många år inte har funnits någon verklig konservativ utmanare till Moderaterna. De konservativa väljarna har helt enkelt inte haft någon annanstans att ta vägen – och när de nu försvinner i drivor till Sverigedemokraterna har Moderaternas reaktion blivit att slå knut på sig själva för att hålla dem kvar samtidigt som de försöker bevara sina landvinningar åt mitten till.
Resultatet blir ett parti som blinkar i alla färger på en och samma gång, och som skickar signaler åt alla håll utan att riktigt kunna välja väg. Då är det inte konstigt att vem som än sätts att skicka ut dessa signaler ger ett svagt och ombytligt intryck; att byta ledning skulle för moderaterna inte ens ha någon verksam kosmetisk effekt.
Det är inte vackert att se på – men det är precis så här det ser ut när ett parti faller samman för öppen ridå.
Anna Kinberg Batra avslutade sitt tal med att säga att "Sverige behöver Moderaterna." Om hon trodde det själv var en aning oklart, men helt säkert var i alla fall att hon inte lyckades övertyga någon annan om det.