Ledare: Blev Sverige ett bättre land?

För den politiskt intresserade är det givetvis svårt att förstå att så många människor en månad före valet inte vet vilket parti de ska rösta på.
Mellan 10 och 15 procent av väljarna sägs fortfarande vara osäkra.

På olika mediesajter erbjuds tester som ska avslöja vilket parti man står närmast.
Men politik är ju så mycket mer än snäv ekonomisk egennytta och konkreta förslag på olika sakområden.
Politik handlar ju i grunden om vilket samhälle vi vill ha, i vilken riktning vi vill att samhället ska utvecklas de närmaste åren.

Väljarna ska rösta på parti, men i årets val står också för första gången två tydliga regeringsalternativ mot varandra.
De rödgröna får bedömas efter vad de säger (även om de också har en historia av tidigare samarbete).
Alliansen däremot har styrt landet i fyra år och måste därför stå till svars för sina gärningar, d v s för resultatet av den förda politiken.

Nu är det inte så lätt att göra en utvärdering av det. Sverige och världen har som bekant under de gångna fyra åren genomgått en finanskris och en djup lågkonjunktur.
Svensk ekonomi har åkt berg- och dalbana.
Först backande tillväxt och nu har återhämtningen påbörjats, även om arbetsmarknaden släpar efter.
Alliansen hävdar naturligtvis att dess politik fungerat. Men sanningen är att krisen gjort det nästan omöjligt att bedöma den saken.

Den utifrån kommande lågkonjunkturen kan alliansregeringen naturligtvis inte lastas för. Men den kan inte heller plocka russinen ur kakan och skylla allt som gått fel på krisen medan den tar åt sig äran för det som gått rätt.
Hur ska då en osäker väljare värdera alliansens tid vid makten?

Mitt råd är att utgå från frågan: Har Sverige blivit ett bättre samhälle att leva i de fyra senaste åren?
Det finns naturligtvis lika många svar på den frågan som det finns väljare.
För mig är det viktiga helhetsbilden. Och då kan jag inte finna annat än att klyftorna i det svenska samhället ökat.

Det gäller skillnader i inkomst mellan de som tjänar bra och de som har låga inkomster. Den fattigaste tiondelen av befolkningen har mellan 2007 och 2010 förlorat 4 procent i disponibel inkomst medan de rikaste vunnit nästan lika mycket.
Klyftan har också ökat mellan pensionärer och löntagare.

Utöver förändringar i kronor och ören har även den mentala klyftan vidgats. Vi har fått ett alltmer markerat "vi" och "dom".
"Vi" som har jobb har belönats med skattesänkningar. "Dom" som inte har jobb har fått försämrade ersättningar.
"Dom" som är långtidssjuka har utsatts för osäkerhet och stress när de flyttats mellan olika kolumner i socialförsäkringssystemet.

Dessa ökade skillnader har inte gjort Sverige till ett bättre land att leva i.
Och jag frågar mig när jag ser Moderaternas valaffischer med parollen "Framåt tillsammans":
Varför driver partiet då en politik som går åt precis motsatt håll?