1 september 2016 presenterade Moderaterna en rapport som präglades av viss självkritik och självrannsakan.
Dåvarande partisekreteraren Tomas Tobé och rapportförfattarna konstaterade att antalet utanförskapsområden i Sverige ökat under alliansregeringen 2006-2014.
2014 fanns det 130 utanförskapsområden i Sverige, enligt en SCB-undersökning som Moderaterna själva låtit göra. När M gjorde en motsvarande granskning 2006 var antalet 105 områden. Det hade alltså blivit ytterligare 25 problemområden under M-styret.
"Vi menar ju att tidigare regeringar, även alliansregeringen, inte lyckades vända utvecklingen", sa Tobé i en TT-intervju i anslutning till rapportpresentationen.
I samma intervju 2016 underströk Tobé även att det skulle ta mycket lång tid att vrida utvecklingen i rätt riktning, "troligtvis flera mandatperioder framöver". I en intervju påstod M-ledaren Ulf Kristersson till och med att det skulle ta hela 20 år att lösa gängkriminaliteten.
Under valrörelsen 2022 är det emellertid annat ljud i skällan. Det är inte längre tal om Moderaternas egna tillkortakommanden eller deras ansvar för utanförskap och gängkriminalitet. Istället skylls alla verkliga eller förmenta problem på nuvarande regering.
Så fort det sker en skjutning eller sprängning fylls flödena på sociala medier av moderater som pekar finger åt regeringen och skyller allting på justitieminister Morgan Johansson (M).
Glömda är alla gamla tidigare uttalanden om att det här är ett stort samhällsproblem som inte låter sig lösas under en eller två mandatperioder. Men saker och ting har givetvis inte förändrats sedan Moderaterna skrev sin rapport 2016. Det är fortfarande ett svårt och långsiktigt arbete att bryta segregationen och minska utanförskapet.
Klart är dock att nuvarande regering tar problemen på största allvar. Det går inte en dag utan att statsminister Magdalena Andersson (S) håller ett valtal med budskap om att knäcka gängen och bryta segregationen.
Dels brukar hon framhålla betydelsen av en stark rättspolitik – fler poliser, skärpta lagar och en utbyggnad av hela rättsväsendet – för att öka tryggheten i alla utsatta områden. Dels brukar hon trycka på vikten av investeringar i skolor, fritidsverksamhet, bättre bostadsmiljöer och förebyggande sociala insatser för att undvika att barn och ungdomar hamnar i en dålig tillvaro.
Under måndagen presenterade dessutom integrations- och inrikesminister Anders Ygeman (S) samt Tobias Baudin, Socialdemokraternas partisekreterare, ett nytt åtgärdspaket för att minska segregationen och stärka integrationen.
Bland annat vill partiet avveckla den så kallade EBO-lagstiftningen, förbättra kvaliteten på SFI, ge mer resurser till idrotten i utsatta områden och öka det så kallade likvärdighetsbidraget för att skapa en mer jämlik skola.
Det är ingen "quick fix" på problemen. Men det är insatser som leder åt rätt håll och som i reformistisk anda – steg för steg – bidrar till att minska klyftorna och skapa ett mer sammanhållet Sverige.
Det är även en klokare och mer verkningsfull politik än att sänka skatten och införa ett nytt jobbskatteavdrag på 24 miljarder kr, som Ulf Kristersson pläderade för i sitt sommartal häromdagen.
Under sina regeringsår 2006-2014 sänkte Moderaterna skatterna med sammanlagt 140 miljarder kr. Det minskade inte segregationen. Som Moderaterna visade i sin egen rapport 2016 blev det tvärtom fler utanförskapsområden.
Kort sagt: Högerns skattesänkningar löser inte problemen. Istället krävs riktade insatser och en plan för att förbättra situationen i de mest utsatta förortsområdena – ett rejält förortslyft.
Ambitionen måste vara klar: Sverige ska inte ha några utanförskapsområden. Alla ska med. Så enkelt är det.