Olof Palmes Internationella Center bildades 1992 av KF, LO och Socialdemokraterna för att hedra Olof Palmes minne. Under årens lopp har det byggt upp en imponerande internationell verksamhet i arbetarrörelsens regi.
Genom att stödja och arbeta tillsammans med fackföreningar, socialdemokratiska systerpartier och civilsamhällesorganisationer i ett 30-tal länder bidrar Palmecenter för att stärka fred, demokrati, social rättvisa och mänskliga rättigheter runtom i världen.
Varje år genomförs Palmedagen för att uppmärksamma och manifestera detta omfattande internationella solidaritetsarbete.
I år genomförs Palmedagen i ABF-huset i Stockholm under lördagen. Fokus kommer särskilt att ligga på de auktoritära strömningarna i den globala politiken och på vikten av att stärka de demokratiska motkrafterna.
I en rapport visar Palmecenter att hela 87,3 procent av världens befolkning – 6,4 miljarder människor – lever i mer eller mindre inskränkta samhällen. Vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade.
"Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera", konstaterar rapportförfattaren Mats Wingborg.
Det är lätt att bli uppgiven och drabbas av politisk depression när man ser dessa siffror. Men det finns motkrafter i världen.
Den internationella socialdemokratin är visserligen inte lika stark som på 1970-talet när S-ledare som Willy Brandt, Harold Wilson, Bruno Kreisky och Olof Palme var starka röster i världspolitiken. Men socialdemokratin är långifrån uträknad som politisk kraft.
Det finns socialdemokratiska regeringschefer i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Spanien, Portugal, Malta, Nya Zeeland och snart även Tyskland. Tillsammans med progressiva krafter inom borgerligheten kan dessa också uträtta en hel del.
Det sker icke minst i Europaparlamentet där S-gruppen ofta gör upp med de borgerliga grupperingarna och visar att det finns alternativ till de högerauktoritära idéerna.
Det är också en fingervisning till hur socialdemokratin och arbetarrörelsen måste agera om den ska bli förbli en relevant politisk kraft. Den måste bilda allianser och samarbeta med andra politiska rörelser (socialliberaler, gröna politiker och andra) som gillar generell välfärd, jämställdhet, schyssta arbetsförhållanden och en aktiv klimatpolitik.
Det kommer att innebära kompromisser och att Socialdemokraterna får göra eftergifter. Men det är en betydligt klokare och mer konstruktiv strategi än att sätta sig på läktaren och låta andra diktera politiken i världen och Europa.