Här ligger Brantingska huset, noga bestämt på Norrtullsgatan 3. Huset uppfördes av professor Gabriel Branting (far till legendariske S-ledaren Hjalmar Branting) i början av 1860-talet.
I detta hus bodde Hjalmar Branting (1860-1925) större delen av sitt liv. Därför är det svårt att låta bli att reflektera över Brantings tid och vedermödor när jag promenerar förbi hans gamla bostad.
För 100 år hundra år sedan gick han omkring i samma kvarter. Antagligen funderade han på utgången i riksdagsvalet samma höst – det första historiska valet med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Socialdemokraterna ökade med sex procentenheter och fick stöd från 36 procent av väljarna. Det var ett stort framgångsval men det innebar ingen S-majoritet.
Efter valet försökte Branting därför få med Liberalerna i en ny koalitionsregering. De två partierna hade ju regerat ihop med framgång 1917-1920 men efter valet 1921 var Liberalerna inte längre intresserade av ett nytt regeringssamarbete med Socialdemokraterna.
Därför slutade det med att kungen gav Branting i uppdrag att bilda en socialdemokratisk enpartiregering, vilket skedde 13 oktober 1921. Det blev dock en kort tid vid makten. 19 april 1923 avgick Branting och S-regeringen sedan man misslyckats med att få riksdagens stöd för ett förslag om statligt arbetslöshetsunderstöd.
Det påminner om hur stökig svensk politik var för 100 år sedan. Oklara riksdagsmajoriteter och samarbetssvårigheter mellan partierna gjorde att det blev besvärligt att skapa stabilitet och långsiktighet i politiken. Regeringsmakten försvagades och förlamades.
Minoritetsregeringarna avlöste varandra. På tio år bytte Sverige regeringschef tio gånger.
• Nils Edén (L), koalition med S och L, 17/10 1917 till 10/3 1920.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 10/3 1920 till 27/10 1920.
• Louis De Geer (partilös), ämbetsmannaregering, 27/10 1920 till 23/2 1921.
• Oscar von Sydow (partilös), ämbetsmannaregering, 23/2 1921 till 13/10 1921.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 13/10 1921 till 19/4 1923.
• Ernst Trygger, Nationella partiet, högerregering, 19/4 1923 till 18/10 1924.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 18/10 1924 till 24/1 1925.
• Rickard Sandler (S), enpartiregering, 24/1 1925 till 7/6 1926.
• Carl-Gustaf Ekman (L), enpartiregering, 7/6 1926 till 2/10 1928.
• Arvid Lindman, Lantmanna- och borgarpartiet, högerregering, 2/10 1928 till 7/6 1930.
Dessa ständiga regeringsskiften var ingen lyckosam tid för Sverige. 1920-talet är och förblir därför en påminnelse om vikten och värdet av att partier kan kompromissa och göra upp med varandra i oklara parlamentariska lägen.
Om detta finns också skäl att tala om inför valet 2022. Många – både till höger och vänster – har vädrat sitt missnöje med Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019. Ulf Kristersson (M) har till och med talat om att sådant är att "mixtra med demokratin".
Men det är givetvis inget konstigt eller anmärkningsvärt med att partier, som saknar egen majoritet, gör upp med andra om politikens innehåll och inriktning. I ett splittrat politiskt landskap är det tvärtom en nödvändighet.
Således: Det kommer att behövas en rejäl dos av kompromiss- och samarbetsförmåga även efter valet 2022. Alternativet är att låta det bli som på 1920-talet – att låta regeringsmakten förfalla och leva med ständiga maktskiften och osäkerhet om den politiska kursen.
Det borde vara ett varnande exempel även för vår tid.