Häromdagen fick jag brev från LO, Landsorganisationen. LO-ekonomen Torbjörn Hållö skickade en broschyr med fakta och argument som den fackliga centralorganisationen sammanställt inför årets avtalsrörelse.
Hållö & Co konstaterar att Sverige historiskt haft en mycket framgångsrik lönebildningsmodell. Sverige har mindre löneklyftor och har haft en starkare utveckling av reallönerna än de flesta jämförbara länder.
"Men nu är utmaningarna stora", konstaterar LO.
450 kollektivavtal ska framförhandlas under våren. Sammanlagt berörs 2,2 miljoner anställda.
Det sker dessutom i ett svårt ekonomiskt läge. Rysslands besinningslösa krig i Ukraina har skapat ett oerhört mänskligt lidande men också en stor ekonomisk osäkerhet i hela världen, inklusive Sverige.
Under det gångna året har Europa och Sverige fått uppleva pris- och kostnadsökningar som vi inte sett maken till sedan början av 1990-talet. I december uppgick inflationen, de allmänna prisökningarna, i Sverige till drygt 10 procent. Det är framförallt stigande priser på el, drivmedel och mat som bidrar till att driva upp inflationen.
Det är en utveckling som påverkar oss alla. Prisökningarna äter sig in i människors plånböcker och syns tydligt vid bensinpumpen och kassan i matbutiken.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att många – i synnerhet de som redan har små ekonomiska marginaler – hoppas på löneökningar som ska kompensera för alla fördyringar. Men det finns en fara om det blir som på 1980-talet när i princip alla beskrev sig som fel- eller lågavlönade.
Det förvandlade avtalsrörelserna till rena huggsexor. Sverige fick höga lönekostnadsökningar som bara eldade på prisökningarna ännu mer, vilket i sin tur grävde ännu större hål i löntagarnas plånböcker och la grunden till ännu högre lönekrav i nästa lönerörelse.
Det blev katten på råttan, råttan på repet, repet på slaktaren... Löner, priser och kostnader jagade varandra uppåt. Om och om igen, utan att löntagarna fick höjda reallöner. Det blev bara luft kvar i plånböckerna sedan inflationen käkat upp de höga nominella lönelyften.
Resultatet blev samtidigt att Sverige förlorade konkurrenskraft gentemot omvärlden. När svenska företag hade högre lönekostnadsökningar än sina viktigaste konkurrenter så tappade landet marknadsandelar, vilket fick som följd att arbetslösheten steg och att det blev mindre resurser för välfärdspolitiken i Sverige.
Det dröjde till 1990-talet innan Sverige fick ordning på lönebildningen. Efter sju sorger och åtta bedrövelser nyktrade fack och arbetsgivare till och insåg att det krävdes en stark samordning för att undvika fortsatt lönekaos.
Det gick inte att ha lönerörelser som var ett allas krig mot alla. Det gjorde oss alla till förlorare.
1997 kom den stora och avgörande förändringen. Då drev Metall och övriga fack inom industrin fram det historiska industriavtalet som blev normgivande för hela arbetsmarknaden.
De villkor som industrins parter kom överens blev ett kostnadstak för löneutvecklingen även inom andra branscher. Det brukar beskrivas som att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter ”märket” för hur stora löneökningar som Sverige har råd med.
Detta "märke" har nu tjänat Sverige väl under ett kvartssekel. Svenska löntagare har upplevt stigande reallöner samtidigt som svenskt näringsliv stått starkt i den globala konkurrensen.
Men nu utsätts Industriavtalet för ett verkligt stresstest. För första gången ska "märket" framförhandlas i en situation med hög inflation och efter ett år med minskande reallöner.
LO:s styrelse har dock tagit ett viktigt steg för att lönebildningen ska kunna fortsätta att ske i ordnade och sansade former. Samtliga fackförbund i LO-familjen är överens om att uppträda samordnat i lönerörelsen 2023 med ett gemensamt krav på 4,4 procent och att det är de lågavlönade (upp till 27 100 kr i månaden) som måste prioriteras.
Det är en signal till alla aktörer på svensk arbetsmarknad. Irene Wennemo, generaldirektör i statliga Medlingsinstitutet, framhåller att en LO-samordning är extra viktig i år.
"Med ett samordnat LO tror jag det blir mindre stök längre fram", säger hon till tidningen Arbetet.
Men det är också angeläget att understryka att det inte räcker med att LO manar till sans och balans i avtalsrörelsen. Det krävs att andra följer efter.
Även direktörer, bolagsstyrelser, arbetsgivarrepresentanter och andra fackliga organisationer måste besinna sitt ansvar. Direktörer och höga tjänstemän kan inte att mana vanliga löntagare att hålla igen och samtidigt bevilja sig själva stora lönelyft eller höjda arvoden och bonusar.
Sådant skapar bara ilska på arbetsplatserna. I sin förlängning kan det leda till ökad konfrontation och mer militanta stämningar på arbetsmarknaden, vilket verkligen inte är vad Sverige behöver.
Kort sagt: Sverige står inför en avgörande tid. "Nu krävs ansvar från alla", skriver LO helt riktigt i sin broschyr.
Det vore en sorg och bedrövelse om att svensk lönebildning återföll i samma destruktiva mönster som under 1970- och 1980-talen.