Den som brukar läsa NSD:s ledarsida vet att undertecknad hyser stor respekt för Liberalernas historia och idétraditioner. Det var en liberalsocialdemokratisk regering som gick i spetsen för allmän och lika rösträtt. Under historiens lopp har det också funnits en samsyn mellan socialdemokrater och socialliberaler om många jämställdhetsreformer och grunderna i den generella välfärdspolitiken.
Efter det oklara valresultatet 2018 kändes det därför också naturligt och följdriktigt att Liberalerna gjorde upp med socialdemokrater, centerpartister och miljöpartister inom ramen för det så kallade Januariavtalet istället för att släppa fram en högerkonservativ regering.
"Våra partier har skilda ideologiska utgångspunkter men förenas i försvaret av den liberala demokratins grunder; en stark rättsstat, ett orubbligt skydd för den enskilda människans fri- och rättigheter, motstånd mot främlingsfientlighet, oberoende fria medier, jämställdhet, jämlikhet och lika förutsättningar oberoende av bakgrund", skrev JA-kvartetten stolt i inledningen till sitt 73-punktersprogram.
Men 2019 bytte Liberalerna partiledare – och det blev snabbt tydligt att Nyamko Sabuni hade helt andra ambitioner än sin företrädare Jan Björklund.
I mars 2021 vann hennes linje – att fjärma sig från samarbetet med Socialdemokraterna och istället närma sig högeralliansen M/KD. Majoriteten var knapp – 13-10 i partistyrelsen respektive 11-8 i riksdagsgruppen – och många liberala tungviktare uttryckte stark kritik mot det nya vägvalet.
Sedan dess har Sabuni intensivt sökt samarbete med M och KD. Men uppenbarligen går det inte så bra. När oppositionspartierna presenterade sitt budgetalternativ häromdagen var det Ulf Kristersson, Ebba Busch och sverigedemokraten Jimmie Åkesson som gjorde gemensam sak. Liberalerna fick finna sig att stå vid sidan om.
På KD:s riksting förra veckan klargjorde dessutom Ebba Busch att det bara är M och KD som ska ingå en ny regering. Liberalerna ingick överhuvudtaget inte i hennes resonemang (vilket för övrigt är även helt i linje med Jimmie Åkessons önskemål),
Det kan bara beskrivas som ren förnedring av Sabuni och hennes redan plågade och splittrade parti. De gamla allianskamraterna M och KD har uppenbarligen redan räknat bort Liberalerna ur sin maktekvation. Kristersson och Busch ser numera Åkessons parti – med all sin gamla byk och antiliberalism – som en bättre allierad inför framtiden än Liberalerna.
Det borde, för att uttrycka saken milt, föranleda en del funderingar på Liberalernas nu pågående landsmöte i Linköping kring den politiska kursen.
Nyamko kraschade Januariavtalet för att få vara med i Ulfs och Ebbas gäng. Men intresset för ett fördjupat samarbete är inte ömsesidigt.