I våras remitterade regeringen en promemoria med skattesänkningar på sammanlagt 15 miljarder kr. Det handlar bland annat om ett nytt jobbskatteavdrag, sänkt skatt på plastpåsar och sänkt skatt för pensionärer.

Det går att ifrågasätta om sådana massiva skattesänkningar verkligen är vad Sverige behöver just nu. Vi vet ju att det finns stora eftersatta behov i såväl skolor och äldreomsorg som sjukvård.

SKR:s bedömning för 2024 visar att landets kommuner och regioner prognosticerar ett underskott på totalt 28 miljarder.  

"För många är läget till och med allvarligare än under 1990-talskrisen. Regionerna har det särskilt tufft. Ökade kostnader inom hälso- och sjukvården, pensionskostnader och personalkostnader till följd av inflation och höjda räntor pressar kommuners och regioners ekonomi rejält, säger Annika Wallenskog, chefsekonom hos SKR (Sveriges kommuner och regioner).

Därför framstår det som betydligt mer motiverat med statsbidragshöjningar till vård, skolor och omsorg än nya skattesänkningar. 

Sannolikt skulle det behövas en statsbidragshöjning på uppemot 30 miljarder kr enbart för att försvara dagens standard i den offentliga sektorn. Om det ska bli möjligt att höja kvaliteten på äldreboendena och i hemtjänsten krävs betydligt mer.

Därtill finns andra offentliga kärnverksamheter – icke minst rättsväsendet, försvaret och infrastrukturen – som behöver rustas upp. 

Att i det läget gå fram med skattesänkningar på hela 15 miljarder kr framstår därför inte som särskilt välbetänkt, för att uttrycka sig snällt. 

Regeringsföreträdarna snackar om att skattesänkningarna handlar om att vanligt folk ska få mer pengar i plånboken. Men den som går igenom regeringens PM ser att det mesta av skattesänkningarna går till höginkomsttagarna.

LO-ekonomen Peter Gerlach har räknat på effekterna och resultatet är tydligt.

Arbetslösa och sjukskrivna får ingen skattesänkning alls. En barnskötare som tjänar 25 000 kr i månaden får 84 kr i sänkt skatt. En chef med en månadsinkomst på 100 000 kr får hela 1 982 kr i sänkt skatt. Varje månad. 

Det blir i praktiken en omvänd fördelningspolitik. Arbetslösa och sjuka får bära bördorna under krisåren medan de som redan har det gott ställt får mer pengar i plånboken, samtidigt som det blir mindre resurser för den offentliga sektorns verksamheter.

Det är en ganska oskön inriktning. Faktiskt.