Det behövs en stor och långsiktig pensionsreform

Höjningen av garantipensionen är mycket välkommen. Men det behövs även en mer genomgripande förändring av hela pensionssystemet.

Tage Erlander (S) gick i spetsen för en stor pensionsreform på 1950-talet. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) bör ta en liknande fajt på 2020-talet.

Tage Erlander (S) gick i spetsen för en stor pensionsreform på 1950-talet. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) bör ta en liknande fajt på 2020-talet.

Foto: TT/NSD Akriv

Ledarbloggen2022-06-22 15:53

Under onsdagseftermiddagen blev det äntligen klart. En knapp riksdagsmajoritet, röstsiffrorna blev 174-173, stödjer den socialdemokratiska regeringens vårändringsbudget och pensionsöverenskommelsen mellan S, C, V och MP. 

Det betyder att landets garantipensionärer – det vill säga de sämst ställda pensionärerna – kommer att få ett rejält tillskott. Garantipensionen höjs med 1 000 kronor före skatt permanent från och med augusti. Pengarna ska betalas ut retroaktivt om Pensionsmyndigheten inte hinner med att sjösätta höjningen före augusti.

Riksdagens sätt att hantera pensionsuppgörelsen är emellertid inte svensk politisk vackraste ögonblick. M, L, SD och KD har gjort allt vad de kunnat för att skjuta det rödgröna pensionsförslaget i sank och åstadkomma ett nederlag för regeringen.

M, L, SD och KD, som har en så kallad falsk majoritet i riksdagens finansutskott, ville inte ens ta upp förslaget till behandling. Det tvingade finansminister Mikael Damberg (S) att snabbt skriva ihop en ny vårändringsbudget för att pensionsförslaget överhuvudtaget skulle hinna prövas före riksdagens sommaruppehåll.

Det är ett minst sagt anmärkningsvärt agerande av högerpartierna. Att de inte ens ville tillåta riksdagen att behandla och besluta om ett förslag som backas upp av fyra demokratiskt valda riksdagspartier! Det kan bara beskrivas som ren obstruktionspolitik.

Men genom diverse kringelkrokar i riksdagshuset och regeringskansliet kan förslaget nu ändå bli verklighet. Det är viktigt icke minst för många kvinnor som haft en låg inkomst under hela sitt yrkesliv. Till exempel ger det bättre villkor för sju av tio kvinnliga kommunalpensionärer.

Det bästa hade självfallet varit om höjningen hade kunnat förankras brett i den parlamentariska pensionsgruppen, som rymmer samtliga riksdagspartier utom SD och V. Men även där har det varit kalla handen från högerhåll.

Högerpartierna har hela tiden varit mer intresserade av att ge Socialdemokraterna en knäpp på näsan än att medverka till en bred uppgörelse för att stärka låginkomstpensionärerna. Det politiska maktspelet har varit viktigare än sakpolitiken för Ulf Kristersson & Co.

Det goda med alla turer under våren är dock att de fäst uppmärksamheten på pensionsfrågan, vilket sannerligen inte skadar.

Det svenska pensionsystemet är i behov av upprustning. I Danmark ligger den lägst garanterade pensionen runt 20 000 kr i månaden. I Sverige är den 8 799 kronor per månad!

Det går så klart inte att applicera danska eller norska pensionslösningar rätt och upp ned i svenska förhållanden. Men det sticker i ögonen att låginkomstpensionärer i jämförbara länder som Danmark och Norge har väsentligt bättre villkor än i Sverige

Det är också ett av skälen till att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) väckt diskussionen om att höja pensionsavgiften från dagens 17,21 procent av lönen till 18,5 procent, vilket skulle göra det möjligt att förstärka det svenska pensionssystemet. 

Men de borgerliga ledamöterna i pensionsgruppen har vid flera tillfällen gjort tummen ned även för detta S-initiativ.

Det är dock en fajt som Shekarabi och det socialdemokratiska partiet inte behöver frukta. Vid det här laget börjar det vara uppenbart för de flesta att den stora pensionsreformen 1994 hade allvarliga brister och att det nu krävs ett politiskt omtänkande.

Pensionerna var en vinnarfråga för Tage Erlander och Socialdemokraterna på 1950-talet. Så kan det bli även i valrörelsen 2022.