28 april är sedan 2003 en dag när arbetsmiljöfrågorna står på dagordningen i hela världen.
Det är FN-organet ILO (International Labour Organization) som utlyst 28 april som internationella arbetsmiljödagen för att varje år främja ett säkert, hälsosamt och anständigt arbete.
Den 28 april är dessutom dagen som den fackliga rörelsen har vigt åt att hedra alla som har dött på jobbet – ”Workers memorial day”. Och det finns verkligen skäl att uppmärksamma arbetsmiljöfrågorna denna dag även i ett land med Sverige.
Sverige är förvisso ett land med en god arbetsmiljö. Men det finns allvarliga brister även i vårt land. Arbetsmiljöverkets statistik över antalet arbetsrelaterade dödsolyckor under 2021 är ingen kul läsning. 44 personer miste livet i arbetsplatsolyckor under fjolåret.
Det handlar bland annat om kläm- och fallolyckor. Men lastbilar står också för en stor del av dödsfallen i arbetslivet.
Nu, när ekonomin och arbetsmarknaden tar fart efter pandemin, riskerar dessutom ännu fler att exponeras för risker i arbetslivet.
Därför nu vilar ett tungt ansvar på alla (arbetsgivare, fack, myndigheter, politiker och andra) att arbetsmiljöfrågorna tas på största allvar. Riksdagens nollvision (att ingen ska behöva dö eller skadas allvarligt på jobbet) måste fyllas med ett konkret innehåll på varenda arbetsplats i vårt avlånga land.
Grunden är det lokala engagemanget. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet på varje arbetsplats, där man identifierar problem och åtgärdar dem, är avgörande.
Arbetsmiljölagen är dessutom tydlig om arbetsgivaren måste göra allt som krävs för att förhindra att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall.
Men det räcker inte med att lita till arbetsgivarnas välvilja och de lokala krafterna. Det gäller även att samhället har muskler för att kunna trycka på. Att Arbetsmiljöverket har resurser för att kunna göra inspektioner. Att polis och åklagare har kompetens och verktyg för att kunna utreda arbetsmiljöbrott. Att det finns rejäla straff och sanktioner mot arbetsgivare som åsidosätter säkerhet och hälsa.
Viktigt är också det arbete som de fackliga skyddsombuden gör i arbetslivets vardag. Enbart inom LO:s 14 medlemsförbund finns 52 300 skyddsombud.
På uppdrag av sina arbetskamrater gör de ett viktigt arbete. De bevakar de alltifrån hur det ser ut med skyddsutrustning, belysning, ventilation, möblering och buller till frågor som rör diskriminering, mobbning, konflikter och stress.
Tyvärr finns dock de som gör skyddsombuden till en politisk stridsfråga. När arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) häromåret föreslog att de regionala skyddsombuden skulle få tillträdesrätt till alla arbetsplatser med kollektivavtal – en ganska blygsam förändring för att stärka det lokala arbetsmiljöarbetet – fick hon tummen ned av en riksdagsmajoritet bestående av M, SD, KD, L och C.
"Jag tycker det är för jävligt", skrev en upprörd Eva Nordmark i ett inlägg på Facebook.
Det var starka men befogade ord. Borgarpartiernas ställningstagande är obegripligt och verklighetsfrämmande. Oavsett om det är skyddsombud inom äldreomsorgen som ser till att medarbetarna har rätt skyddsutrustning eller på bygget som säkrar fallskyddet så har de en central roll för tryggheten på arbetsplatserna. Därför borde skyddsombuden också ges möjlighet att besöka fler arbetsplatser.
Det finns dock en bra sak med borgarnas hållning. Den synliggör de politiska skiljelinjerna inför höstens val och visar tydligt vilka som står på löntagarnas sida.
Den som vill ha en mer offensiv arbetslivspolitik gör helt enkelt klokt i att rösta på Socialdemokraterna i valet 11 september.