Söndagens val i Australien blev en fantastisk framgång för socialdemokratiska Labor och partiledaren Anthony Albanese.  

Partiet är tillbaka efter nio år i opposition och får nu chansen att förverkliga sina vallöften om höjda minimilöner, mer pengar till äldrevård och barnomsorg samt en mer aktiv klimat- och miljöpolitik.

Bland annat har Albanese ambitionen att Australien ska bli "en supermakt för förnybar energi".

Regeringsskiftet i Australien är ännu ett exempel på att socialdemokratin inte är uträknad som kraft i världen.

Den internationella socialdemokratin är visserligen inte lika stark som på 1970-talet när S-ledare som västtysken Willy Brandt, britten Harold Wilson, österrikaren Bruno Kreisky och Sveriges Olof Palme var starka röster i världspolitiken. Men det finns ett antal S-ledda länder även 2022.

Det finns socialdemokratiska regeringschefer i länder som Sverige, Danmark, Finland, Norge, Spanien, Portugal, Malta, Nya Zeeland och Tyskland. Tillsammans med progressiva krafter inom borgerligheten kan dessa också uträtta en hel del.

Det sker icke minst i Europaparlamentet där S-gruppen ofta gör upp med de borgerliga grupperingarna och visar att det finns alternativ och motkrafter till de högerauktoritära idéerna.

Det är en fingervisning om hur socialdemokratin och arbetarrörelsen måste agera om de ska bli förbli relevanta politiska krafter. Då gäller det att bilda allianser och samarbeta med andra politiska rörelser (socialliberaler, gröna politiker och andra) som gillar generell välfärd, jämställdhet, schyssta arbetsförhållanden och en aktiv klimatpolitik.

Det innebär så klart kompromisser och att socialdemokratin får göra vissa eftergifter. Men det är en betydligt klokare och mer konstruktiv strategi att söka sådana samarbeten än att sätta sig på läktaren och låta andra diktera politiken i världen och Europa.