Som väntat valdes Annika Strandhäll och Nina Ünesi som ny ordförande respektive förbundssekreterare. Som jag konstaterade på ledarplats i NSD 1 oktober finns det massor för dem och andra S-kvinnor att vara stolta över.

Resultaten av de svenska kvinnokämparnas insatser är tydliga i alla internationella jämförelser. Det är ett engagemang som gjort att Sverige numera rankas som EU:s mest jämställda land av European Institute for Gender Equality (EIGE). 

Men i politiken går det aldrig att luta sig tillbaka och vila på gamla lagrar. Det finns krafter som utmanar jämställdheten inför valet 2022. Tag bara Kristdemokraternas barnomsorgspeng som jag skrev om på NSD:s ledarsida 18 september 2020. I realiteten är pengen bara ett nytt namn på KD:s gamla ojämställda vårdnadsbidrag.

Det låter förvisso tjusigt när KD-ledaren Ebba Busch snackar om att hennes förslag ska öka valfriheten för barnfamiljerna. Men denna omtalade valfrihet är bara en illusion.

Få välutbildade svenska kvinnor kommer att välja att stanna hemma med 6 000 kr i månaden. Däremot kommer det att bli ett högintressant alternativ för den stora gruppen av utlandsfödda kvinnor i storstädernas förorter som redan har dålig förankring på arbetsmarknaden. 

Deras utanförskap kommer således bara att bli ännu större om Ebba Busch får driva igenom sin så kallade valfrihetsreform. De utlandsfödda kvinnorna kommer att fjärmas från arbets- och samhällslivet ytterligare, vilket går stick i stäv med alla jämställdhets- och integrationspolitiska ambitioner. 

Därför finns det sannerligen skäl för Strandhäll och andra S-kvinnor att anlägga moteld och ta debatten med Ebba Busch inför valet nästa år. 

Historiska landvinningar kan aldrig tas för givna. Jämställdhetskampen fortsätter.